Använde Jesus och de Första Kristna Guds Namn?
Introduktion
Vi har den största respekt för namnet JAHVE (eller JEHOVA, den uttalsform JV har valt), Guds egennamn i GT. Men frågan måste ändå ställas: Använde Jesus och de första kristna detta hebreiska gudsnamn? Förekom gudsnamnet i originalhandskrifterna till NT som Vakttornet hävdar? Måste de kristna i dag använda detta namn? På grund av den enorma vikt JV lägger vid detta namn kommer vi att presentera viktiga fakta om denna sak, fakta som JV inte känner till. Kopiera och sprid dessa artiklar till dem som behöver dem!
Alla som kommit i kontakt med Jehovas Vittnen vet att dessa tillägger det gammaltestamentliga Gudsnamnet en betydelse som de flesta andra trosgrupper inte gör. Att ihärdigt använda namnet Jahve eller Jehova anses vara ett kännetecken på sann kristendom. Den som inte uttalar detta namn kan enligt JV inte ha den sanna tron. (Se boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, sv. 1982, sid. 43, 44, 184, 185.)
Men framhöll Jesus och apostlarna Gudsnamnet så som JV gör i dag? Det är den helt avgörande frågan. För att få en fullständig förståelse av detta måste vi först fastställa hur den judiska omgivningen såg på Namnet vid denna tid.
Namnet I Den Samtida Judendomen
Bokstavskombinationen JHVH, som motsvarar det hebreiska s k tetragrammaton, är bakgrunden till uttalsformerna Jahve och Jehova. Tetragrammet förekommer bortåt 7000 gånger i GTs hebreiska grundtext. Under århundradena närmast före Jesu tid hade judarna i gemen dock upphört att uttala detta heliga namn. Enbart prästerna fick uttala Namnet och detta bara i templet. Den berömde judiske skriftställaren Filon, som var samtida med Jesus, gav följande viktiga upplysningar när han beskrev översteprästens klädedräkt:
“En guldplatta hade också tillverkats i form av en krona med fyra inristningar som angav ett namn, som bara de som har renade öron och tungor får höra eller uttala i helgedomen, och ingen annan människa och inte heller på någon annan plats. Det namnet har fyra bokstäver.” (Philo with an English Translation by F H Colson, Vol. VI, London & New York 1935, sid. 503-505)
Den judiska skriftsamlingen Mishna, som nedtecknades omkring år 200 e Kr, säger på två ställen (Sotah 7:6 och Tamid 7:2) att det bara var i templet som prästerna uttalade Namnet. Detta skedde i samband med uttalandet av den Aronitiska Välsignelsen, som föreskrevs i 4 Mos. 6:24-26:
“I provinserna blev den uttalad som tre välsignelser men i templet som en enda välsignelse. I templet uttalade de Namnet så som det är skrivet men i provinserna med ett ersättningsord.” (The Mischna Translated from the Hebrew by Herbert Danby, Oxford 1933, sid. 301, 588)
Den apokryfiska boken Jesus Syraks vishet, som tillkom omkring 180 f Kr, beskriver översteprästen Simons privilegium att få uttala Guds namn när han utdelade denna prästerliga välsignelse. Så här står det i 50:20:
“Då steg översteprästen ner och lyfte sina händer över israeliternas hela menighet för att utdela Herrens välsignelse och med stolthet uttala hans namn.” (Apokryferna till Gamla Testamentet i 1986 års översättning, Proprius och Sv. Bibelsällskapet 1987, sid. 333)
Det var ett särskilt högtidligt tillfälle när översteprästen uttalade Gudsnamnet på den årliga försoningsdagen. Om detta säger Mischna följande i Yoma 6:2:
“När prästerna och folket som stod i templets förgård hörde det uttalade Namnet komma från översteprästens mun, brukade de knäböja, buga sig och falla ner på sina ansikten och säga: ´Välsignat vare hans härliga rikes namn, alltid och evinnerligen.´” (Mischna, Dandy, sid. 169)
Riktigheten i dessa upplysningar har nyligen bekräftats genom fynden av de 2000-åriga skriftrullarna från Döda havet. Enligt Disciplinrullen, en församlingsordning för det judiska Qumransamfundet som är äldre än kristendomen, var det en orsak till uteslutning att uttala Namnet:
“Om en man har uttalat det mest Vördnadsvärda Namnet, om så bara av tanklöshet eller på grund av chock eller av vilket annat skäl som helst, medan han läser Boken eller ber, så skall han sändas bort och aldrig mer få återvända till Rådsförsamlingen.” (Geza Vermes, The Dead Sea Scrolls in English, Penguin Books, 3:e uppl. 1987, sid. 70, 71)
Kyrkofadern Origenes (185-254 e Kr) framhöll att judarna betraktade tetragrammaton som outsägligt, att de uttalade det Adonai, fast detta inte motsvarar det som är skrivet, men att grekisktalande judar uttalade det Kyrios.
Detta är anledningen till att Gudsnamnet, till skillnad från andra bibliska namn, inte skrevs ut i en grekisk form eller ens med grekiska bokstäver i Septuaginta (LXX), den översättning av bibeln som gjordes till grekiska århundradena före Jesu död. Bevarade manuskript av LXX uppvisar i stället antingen ersättningsordet kyrios, “Herren”, eller det oöversatta hebreiska tetragrammet. Intressant nog använder de moderna judiska översättningar som The Jewish Publication Society har utgett i Amerika 1917 och 1985 på samma sätt det hebreiska tetragrammet vid 2 Mos. 6:3 – mitt i den engelska texten! Detta bruk sammanhänger alltså med uppfattningen att Namnet inte får uttalas. Detta erkänns numera också av JVs ledning, som nu också erkänner att judarna på Jesu tid i allmänhet inte uttalade Namnet. (Se boken Människans sökande efter Gud, Sällskapet Vakttornet 1990, sid. 225 med fotnot, 228, 229 och 259)
Vid tiden för Jesu framträdande använde judarna – förutom det högtidliga Adonai, “Herren”, som användes vid skriftläsning – en rad andra ersättningsord för och omskrivningar av Gudsnamnet. Inte minst Nya Testamentet ger klara belägg för detta. Sådana termer som “den Mäktige” (Luk. 1:49), “den Välsignade” (Mark. 14:61) och “Himlen” (Luk. 15:18) var vanliga i dagligt tal. Enligt JV bröt Jesus med judendomens inställning till Guds namn: “Trots den tidens judiska tradition använde Jesus säkert detta namn.” (Människans sökande efter Gud, sid. 259) Stämmer detta?
Jesus Inte Anklagad För Att Uttala Namnet
Enligt JVs ledning anklagade judarna Jesus “århundradena efter hans död” för att ha utfört sina underverk “bara därför att han hade gjort sig själv till herre över Guds ´hemliga´ namn”. Man menar att detta bekräftar att Jesus använde Guds namn. (Människans sökande efter Gud, sid. 259)
Sanningen är emellertid att det inte finns något som helst tidigt vittnesbörd om detta. Påståendet att Jesus utförde underverk genom att förfoga över Gudsnamnet förekommer inte i Mischna. En judisk lärd, dr Joseph Klausner, har visat att detta påstående återfinns i den medeltida, antikristna mytsamlingen Tol´doth Yeshu, som visserligen är judisk men är fullständigt värdelös som källa till kunskap om Jesus. (Jesus of Nazareth, London 1929, sid. 47-54)
Dessutom är påståendet i strid med bibelns vittnesbörd. Enligt Nya Testamentet, den enda verkliga källan till kunskap om Jesus, kritiserade samtidens judar Jesus för mycket, men aldrig för att han skulle ha uttalat det heliga Namnet. Med tanke på att detta var tabubelagt vid denna tid, skulle man inte ha försummat att anklaga honom om han hade uttalat Namnet, inställda på att snärja honom “genom något hans ord” som man var. (Matt. 22:15, SKB 1917 )
Fariseerna förklarade inte Jesu underverk genom att påstå att Jesus hade gjort sig till herre över Guds hemliga namn. De menade i stället, som Matt. 12:24 visar, att Jesus fick hjälp av “de onda andarnas furste”. (SKB 1917)
De Judiska Ledarna Inte Anklagade För Att Försumma Namnet
Vad som är ännu mer anmärkningsvärt är dock att Jesus själv, som hade så mycket kritiskt att säga om och till sina judiska meningsmotståndare, aldrig riktade någon anklagelse mot dem för att de inte uttalade Gudsnamnet. Inte ens i sin långa, detaljerade uppgörelse med de skriftlärda och fariseerna, återgiven i Matt. 23, framförde Jesus någon sådan anklagelse. Av detta kan man bara dra en slutsats: Jesus hade inte samma inställning till det heliga Namnet som JV har i vår tid.
Jesus Undvek Att Uttala Namnet
I själva verket undvek Jesus att uttala Guds namn på precis samma sätt som judarna i allmänhet. Ett av de vanligaste ersättningsorden vid denna tid var “himlen”. Det är den mest framträdande benämningen på Gud i Första Mackabeerboken, som tillkom omkring år 100 f Kr. (Apokryferna till GT, 1986, sid. 97-159) I en dispyt med “översteprästerna och folkets äldste” använde Jesus denna populära omskrivning av Gudsnamnet när han ställde frågan: “Dopet Johannes döpte med, varifrån kom det, från himlen eller från människor?” Matt. 21:23,25, NT 81 )
Också i själva centrum av sitt budskap använde Jesus ersättningsordet “himlen” på bekostnad av Namnet. När han förkunnade “Himmelriket är nära” (Matt. 4:17), var detta ett sätt att undvika att säga “Jahves rike är nära”. Dr Joseph Klausner förklarar: “Judarna vid denna tid hade vanan att använda «himlen« för att undvika att uttala Guds namn, så «himmelriket« betydde «Guds rike«.” (Jesus of Nazareth, sid. 245) JVs ledning har faktiskt erkänt detta. I en kommentar till Matt. 3:1,2 skrev man i boken Evigt liv i Guds söners frihet (sv. 1970) på sidan 94:
“´Himmel´ såsom en del av uttrycket ´himmelriket´ svarade här mot ´Jehovas´ eller ´Guds´ i uttrycket ´Jehovas rike´ eller «Guds rike«.”
Det tydligaste exemplet på hur Jesus undvek att uttala Guds namn är emellertid hans svar på översteprästens fråga, när han gripits och stod inför den judiska domstolen Sanhedrin. Översteprästen frågade Jesus: “Är du Messias, den Välsignades son?” Han använde ersättningen “den Välsignade” i stället för Guds namn. Jesus svarade: “Det är jag, och ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln.” (Mark. 14:61,62, NT 81 ) Här anspelade Jesus klart på Psalm 110:1, en text som (i grundtexten) använder tetragrammaton! Men Jesus uttalade inte Gudsnamnet! Liksom översteprästen använde han ett ersättningsord! Dr Klausner, den judiske forskaren, konstaterade med full rätt i sin kommentar: “Som en samvetsgrann jude sade Jesus ´Makten´ i stället för ´Jahve´.” (Jesus of Nazareth, sid. 343) The New Jerusalem Bible (1985) kommenterar denna text på samma sätt: “´Den Välsignade´ (se också ´Makten´, v. 62) är en ersättning för namnet ´Jahve´, som judarna inte ville uttala.”
“UPPHÖJT OCH HELGAT VARDE HANS STORA NAMN I VÄRLDEN”
Fastän judarna på Jesu tid inte längre uttalade det heliga Gudsnamnet, talade och skrev de ändå om det, utan att nämna själva Namnet. Bland skriftfynden från Döda havet fanns en “hymnrulle” som komponerats strax före Jesu tid. Fastän namnet som sådant inte används i sammanhanget, heter det på ett ställe i denna rulle: “Må ditt Namn bli prisat av alla människors mun!” (G Vermes, The Dead Sea Scrolls in English, sid. 196) På liknande sätt talade Maria, Jesu moder, i bön om Guds “namn”, fastän hon i sammanhanget använde omskrivningen “den Mäktige”. (Luk. 1:49)
Det kanske tydligaste exemplet på detta är Kadish, den mest välkända av alla judiska böner. Den finns i alla judiska bönböcker och anses ha använts i omkring 2000 år. (Daily Prayer Book translated by Philip Birnbaum, New York 1977, sid. 47) Den uppvisar likheter med Jesu bön “Fader Vår” och citeras här från boken Judisk bön av Seymor Rossell, Hillelförlaget, Stockholm 1987, sidan 103:
“Upphöjt och helgat varde hans stora namn i världen, som han har skapat efter sin vilja. Må hans rike uppstå under er livstid och i edra dagar och hela huset Israels livstid, snart och i en nära tid, och sägen: Amen. Hans stora namn vare välsignat i evighet och i evigheternas evighet. Lovat och välsignat, förhärligat och prisat och upphöjt, dyrkat och uppburet och lovsjunget vare den Heliges namn, lovad vare han, upphöjd utöver all välsignelse, hymn, pris och tröst som uttalats i världen, och sägen: Amen.”
Denna bön visar tydligt judarnas omsorg om Guds “namn”, samtidigt som det klart visar att sådan omsorg, enligt judisk uppfattning, inte innebär att det heliga tetragrammaton skall uttalas. Lägg märke till att Namnet inte finns utsagt i bönen och att en omskrivning, “den Helige”, används i stället. Ingen kan rimligen påstå att denna bön om Guds namn visar att judarna uttalat tetragrammaton i sin gudsdyrkan under de gångna 2000 åren! Detta hjälper oss att bedöma ett av de främsta argument som JV använt för att bevisa att Jesus måste ha uttalat Gudsnamnet.
“HELGAT VARDE DITT NAMN”
I sin mönsterbön “Fader Vår” (Matt. 6:9-13) lärde Jesus sina efterföljare att be: “Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat.” (Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, Sällskapet Vakttornet, sv. 1976) JVs ledning säger om detta: “Ja, Jesus gjorde Guds namn, Jehova, känt för andra. Han vägrade inte att använda det namnet.” (Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, sid. 184)
Men som ovan anförda exempel visar, innebär inte i sig orden “må ditt namn bli helgat” i ett judiskt sammanhang att själva Namnet skall användas. Om Jesus velat framhålla att Namnet skulle uttalas hade hans formuleringar i “Fader Vår” inte räckt för att övertyga samtidens judar om detta. Det är ett faktum att själva Namnet saknas i Fader Vår lika mycket som i Kadish! Ingen jude skulle ha gjort några invändningar mot Jesu mönsterbön vad Namnet beträffar! McClintock och Strong säger följande om Herrens Bön i sin Cyclopedia of Biblical, Theological and Ecclesiastical Literature:
“Bönen är utan tvekan baserad på uttryck och uppfattningar som redan var bekanta för judarna. Ja, parallella fraser till nästan hela dess innehåll har upptäckts i Talmud. (Se Schöttgen och Lightfoot) Detta tar dock inte bort något från dess skönhet eller originalitet som ett helt.” (Baker Reprint, Grand Rapids 1981, Vol. V, sid. 509)
Jesus lärde inte sina lärjungar att använda Namnet i denna bön. Han lärde dem i stället att be till “Vår Fader i himlarna”, den enda benämning på Gud som används i mönsterbönen! Alla Jesu böner som återges i NT saknar det heliga Gudsnamnet! Inte ens i JVs egen Nya Världens översättning finns Guds namn en enda gång i någon av dessa böner! I Vakttornet för den 15 maj 1990, sid. 17, erkänner JVs ledning följande i en kommentar till bönen Fader Vår: “Ordet ´namn´ betecknar ibland personen själv, och ´helga´ betyder ´göra helig, avskilja eller hålla som helig´. (Jämför Uppenbarelseboken 3:3)”.
“Jag har uppenbarat ditt namn”
En av de texter som JV flitigast hänvisar till för att visa att “Jesus gjorde Guds namn, Jehova, känt för andra” och att han inte vägrade “att använda det namnet” är Joh. 17:6,26. (Boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, sv. 1982, sid. 44,184) Jesus säger där i sin bön till Gud: “Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du tog från världen och gav åt mig. … Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt.”
Man bör emellertid lägga märke till följande omständigheter: Fastän Joh. 17:1-26 innehåller Jesu längsta bön i NT och fastän Jesus i denna långa bön talade om “ditt namn” fyra gånger (17:6,11,12,26) så undvek han konsekvent – även enligt JVs Nya Världens översättning – att uttala själva Gudsnamnet Jahve eller Jehova! Detta heliga Namn förekommer inte en enda gång i denna långa bön av Jesus!
Bibelforskare har därför i alla tider insett att Jesus syftat på något vida större än själva användandet av det heliga Namnet, tetragrammaton. Vakttornet för 1 september 1973 citerade på sidan 387 med gillande den välkände bibelkommentatorn Albert Barnes’ ord till Joh. 17:6:
“Ordet namn (i Johannes 17) innefattar Guds egenskaper eller personlighet. Jesus hade kungjort hans personlighet, hans lag, hans vilja, hans barmhärtighetsplan. Eller med andra ord hade han uppenbarat Gud för dem. Ordet namn används ofta för att beteckna personen .”
Albert Barnes menade ingalunda att Jesus uttalade eller framhävde det bokstavliga Namnet JHVH från GT. Till detta citat från hans kommentar till NT fogade Vakttornet på samma sida en egen kommentar, som utgivarna av Informationer till fullo instämmer i:
“När alltså Jesus genom hela sitt eget fullkomliga levnadslopp på jorden kungjorde ‘vad Gud är’, kungjorde han i själva verket Guds namn. Han bevisade att han talade med Guds fulla stöd och bemyndigande. Jesus kunde därför säga: ‘Den som har sett mig, han har sett Fadern.’ Guds ‘namn’ fick på så sätt en större innebörd för hans första efterföljare.”
Joh. 17:6,26 anger således ‘en större innebörd’ av Guds namn än blotta användandet av bokstäverna JHVH, det heliga tetragrammaton fron GT. Illustrerat Bibellexikon av Hugo Odeberg och Thoralf Gilbrant, Stockholm 1967, säger: “Särskilt i Johannes-evangeliet framställs hela Kristusskeendet som ett kungörande av Guds namn .” (Art. “Namn”) Därför bevisar Joh. 17:6,26 inte alls att Jesus uttalade Namnet och att de kristna därför också måste göra detta. Tvärtom! När Guds “namn” fick en “större innebörd” förlorade den ursprungliga funktionen i betydelse. Därför använde Jesus i stället för Gudsnamnet benämningen “Fader” i denna långa bön, t o m sex gånger! (Joh. 7:1,5,11,21,24,25)
Gudsnamnet förekommer inte i Jesu böner
I sin skrift GUDS NAMN som skall bestå för evigt, sv. 1984, säger JVs ledning på sid. 5: “Det är tydligt att Guds namn var mycket viktigt för Jesus, eftersom han upprepade gånger nämnde det i sina böner.” Sanningen är emellertid, som vi framhöll i förra numret av Informationer , att Jesus inte använde namnet Jahve eller Jehova i de böner som bevarats åt oss i NT. Det återfinns inte en enda gång i dessa böner, inte ens i JVs egen bibelöversättning!
När därför Vakttornet för den 15 januari 1970, sid. 31, hävdade att det är lika viktigt “att vi använder Guds namn i våra böner i dag” som när Salomo, Elia, Hiskia och Josafat gjorde detta i GT, då ignorerade man Jesu föredöme och förringade den “större innebörd” som Guds namn fick genom “hela Kristusskeendet”. För att göra en jämförelse: Det ruvade ägget är bara viktigt till dess att kycklingen är kläckt. När detta skett har ägget förlorat sin betydelse. För att läsaren skall kunna kontrollera att Jesus konsekvent undvek att uttala tetragrammaton i sina böner presenterar vi här alla texter i NT som återger dessa böner.
JESU BÖNER I NT
1) Matt. 6:9-13 (= Luk. 11:2-4) 2) Matt 11:25,26 (= Luk. 10:21) 3) Matt. 26:39 (= Mark. 14:36; Luk. 22:42) 4) Matt. 27:46 (= Mark. 15:34) 5) Luk. 23:34 6) Luk. 23:46 7) Joh. 11:41,42 8) Joh. 12:27,28 9) Joh. 17:1-26
“Ett folk åt sitt namn”
JV hänvisar också till orden “ett folk åt sitt namn” i Apg. 15:14 för att slå fast att de kristna måste använda namnet Jahve eller Jehova och t o m “göra det känt över hela jorden”. (Du kan få leva förevigt i paradiset på jorden, sid. 44,185)
Här gäller det att komma ihåg att ordet “namn” i bibeln ibland kan beteckna “personen själv”. Som Vakttornet, 15 maj 1990, sid. 17, erkände med en hänvisning till Upp. 3:4. Bibelöversättningarna New International Version (1984), An American Translation, av W F Beck (1976), The New Testament. A New Translation, av William Barclay (1976) och The Translator’s New Testament (1973) säger alla “ett folk åt sig själv” (“a people for himself”). Den populära Good News Bible in Today’s English Version (1979) säger “ett folk att tillhöra honom” (“a people to belong to him”).
Att detta är den korrekta förståelsen bekräftas av flera omständigheter. I Jer. 25:29 kallas Jerusalem “den stad som är uppkallad efter mitt namn”. (Se också Dan. 9:18,19) Ändå har namnet på staden, “Jerusalem”, inte ett dugg att göra med själva Namnet JHVH. Enligt Illustrerat Bibellexikon betyder Jerusalem troligen “fridens grundval eller fridens boning”. Enligt JVs bibelhandbok Insinght on the Scriptures (1988) betyder det “besittning av tvåfaldig frid”.
Om vi går till sammanhanget kring Apg. 15:14 är det också anmärkningsvärt att Jakob, som använde uttrycket “ett folk åt sitt namn”, själv undvek att uttala Gudsnamnet i Apg. 15:14,19. Som framgår också av JVs egen bibelöversättning använde han här i stället det allmänna ordet “Gud”, och detta är den dominerande gudsbenämningen i hela kapitlet, där det förekommer sju gånger. (Apg. 15:4,7,8,10,12,14,19)
Att uttrycket “ett folk åt sitt namn” inte innebar att stor vikt skulle läggas vid själva Gudsnamnet bevisas också av att den kristna församlingen aldrig i NT kallas “Jehovas församling” eller “Jehovas folk” – inte ens i JVs bibelöversättning. Dessa termer var vanliga i GT, men i NT handlar det enbart om “Guds församling” (Apg. 20:28; 1 Kor. 1:2; 10:32; 11:22; 15:9; Gal. 1:13; 1 Tim. 3:5) och “Guds folk” (Hebr. 4:9; 11:25; 1 Petr. 2:10) – också i JVs översättning!
GUDSNAMNET FINNS INTE I NTs GRUNDTEXT
Vi har hittills kunnat konstatera att Jesus och apostlarna klart undvek att använda det heliga Gudsnamnet Jahve eller Jehova. Vi har funnit att Namnet i urkristendomen fick en ny och andlig dimension, som innebar att det bokstavliga namnet JHVH inte längre användes på samma sätt som i GT. Vi har sett att detta också framgår av JVs egen bibelöversättning, Nya Världens översättning.
Men Nya Världens översättning av NT använder faktiskt namnet Jehova på 237 ställen. (Se t ex JVs broschyr GUDS NAMN som skall bestå för evigt, 1984, sid. 23.) Varför använder då inte de vanliga bibelöversättningarna namnet Jahve eller Jehova i NT?
Svaret är enkelt, men p g a JVs obenägenhet att inse det, måste det skrivas med STORA BOKSTÄVER och upprepade gånger: ORSAKEN ÄR ATT NAMNET HELT SAKNAS I NTs GRUNDTEXT. Vi upprepar: TETRAGRAMMATON, NAMNET JAHVE ELLER JEHOVA, FINNS INTE EN ENDA GÅNG I NTs GRUNDTEXT! JVs ledning är fullständigt klar över detta. Vakttornet för 1 mars 1991, sid. 28, erkänner: “Det är sant att ingen tidig grekisk handskrift som finns kvar i dag av ‘Nya Testamentet’ innehåller Guds egennamn.”
Lägg märke till detta erkännande! JV hänvisar ibland till grekiska handskriftsfragment som innehåller det hebreiska tetragrammaton. (Se t ex Vakttornet för 1 sept. 1978, sid. 7,8.) Men sådana hänvisningar gäller undantagslöst LXX, Septuaginta, en förkristen översättning av GT från hebreiska till grekiska. De gäller aldrig NT! Vi upprepar: De grekiska handskriftsfragment med tetra-grammaton som Sällskapet hänvisar till gäller enbart LXX, inte NT! Fastän det finns tusentals tidiga handskrifter och fragment till NT kan vi inte återfinna Namnet ens en enda gång! De grekiska handskrifterna till NT använder KYRIOS (“Herren”) och THEOS (“Gud”), aldrig tetragrammaton eller någon annan form av Namnet.
TROGEN BIBELÖVERSÄTTNING
Detta är anledningen till att många bibelöversättningar använder Gudsnamnet i GT, där det förekommer bortåt 7.000 gånger i grundtexten, men inte en enda gång i NT. Vi kan här nämna några engelska biblar som Vakttornets ledning med förkärlek hänvisat till: The American Standard Version av år 1901, som har “Jehovah” överallt i GT, The Emphasized Bible av J. B. Rotherham från 1902 och den katolska The Jerusalem Bible från 1966, som båda konsekvent använder “Yahweh” i GT. Ingen av dessa tre översätt-ningar använder Gudsnamnet i NT! Det gör inte heller Helge Åkessons svenska översättning, som JV i Sverige flitigt brukar eftersom den återger tetragrammaton med “Jehova” överallt i GT.
BYINGTON OCH TROHETEN MOT GRUNDTEXTEN
År 1972 publicerade Sällskapet Vakttornet The Bible in Living English av Steven T. Byington. Anledningen var att denna över-sättning återger det hebreiska tetragrammaton med “Jehovah” överallt i GT. (Se 1975 Yearbook of Jehovah’s Witnesses, sid. 221.) Men observera följande: Byington använde inte namnet Jehova en enda gång i NT! I stället följde han den grekiska grundtexten och skrev “the Lord” (“Herren”) och “God” (“Gud”). I recensioner och i en vänlig debatt med Nya Världens översättningskommitté som publicerades i början av 1950-talet framhöll Byington att “det åligger en översättare att reproducera sitt original”. Han hade därför positiva omdömen om JVs användning av Namnet i GT men avvisade deras skäl att införa det i NT som “otillräckliga”. Han menade att man måste “översätta med ‘Herren’ där grekiskan säger ‘Herren’.” (Se The Christian Century, Nov. 1, 1950; May 9, 1951 och Oct. 7, 1953.)
SÄLLSKAPET SVIKER GRUNDTEXTEN
JVs ledning har erkänt att man på en del ställen infört namnet Jehova i Nya Världens översättning av NT för “att hjälpa läsaren att veta om det är Jehova Gud eller Jesus Kristus som avses, när det står ‘Herren’ (Kyrios ) i den grekiska texten”. (Se Vakttornet för 15 juli 1982, sid. 25.) Detta är, som Byington antydde, att svika sin plikt som översättare av grundtexten. Och JVs ledare har själva på ett mästerligt sätt formulerat de översättningsprinciper man svikit när man infört namnet Jehova i NT, fastän grekiskan har “Herren”. Vi citerar ur artikeln “Översättarens fascinerande värld” i Vakna! för 22 maj 1982, sid. 23:
“Översättaren måste komma ihåg den grundläggande regeln: Han är inte författaren; han har därför inte rätt att ‘förbättra’ originalet. Hans uppgift är att förmedla originalets tanke, känsla och stämning så troget som möjligt. Men om originalets budskap är oklart, vad skall han då förmedla? Han får ändå inte falla för frestelsen att förtydliga det som är dunkelt, styrka det som är svagt eller förfina det som är klumpigt. … Det bör vara ett ideal att en översättning är så trogen som möjligt mot originalet.” Sällskapet har alltså ingen rätt att “förbättra” NTs grundtext, så att dess översättning förtydligar “det som är dunkelt”. En översättning får aldrig vara tydligare än den text som översätts. Om nu originalet inte hjälper “läsaren att veta om det är Jehova Gud eller Jesus Kristus som avses”, så är det vår ödmjuka plikt att acceptera detta, också i en modern översättning! Och det är inte vilken forntida text som helst det gäller, utan det inspirerade Gudsordet! Upp. 22:18,19 varnar med skärpa mot att “göra tillägg” till eller “ta bort” från den heliga texten!
GRUNDTEXTENS TILLFÖRLITLIGHET IFRÅGASATT
Medveten om det faktum att handskrifterna till NT, underlaget till grundtexten, INTE innehåller Gudsnamnet, gör JVs ledning något alldeles häpnadsväckande! Man underkänner helt enkelt textens tillförlitlighet! I sin skrift GUDS NAMN som skall bestå för evigt framhåller man att “de handskrifter av de kristna grekiska skrifterna som vi har tillgång till i dag inte är originalhand-skrifterna”. (Sid. 23) Man utvecklar saken så här (sid. 24):
“Det finns tusentals avskrifter av de kristna grekiska skrifterna i vår tid, men de flesta av dem gjordes under eller efter 300-talet enligt vår vanliga tideräkning. Detta antyder en möjlighet: Hände det något med de kristna grekiska skrifternas text före 300-talet som ledde till att Guds namn ute-lämnades? Fakta visar att det verkligen var något som hände.”
Detta är ett i alla avseenden bedrägligt och ohederligt påstående. Det finns inga som helst fakta som visar att texten förfalskats “före 300-talet” så att “Guds namn utelämnats”.
HANDSKRIFTER FRÅN 200-TALET OCH TIDIGARE
För det första härstammar de äldsta och bästa textvittnena till NT från 200-talet och ännu tidigare – och inget av dem innehåller Gudsnamnet! En artikel i Vakna! för 22 juli 1988 framhåller att P45, som innehåller delar av evangelierna och Apostlagärningarna, är “från början av 200-talet v. t.” Den nämner också P46, som innehåller nio av Paulus’ brev, och säger att denna handskrift “daterar sig från omkring 200 v. t.” (Sid. 21) Just denna handskrift har helt nyligen omdaterats på paleografiska grunder. Den visar sig nu vara mycket äldre än man tidigare trott! Forskaren Y. K. Kim har visat att den måste ha tillkommit “någon tid före kejsar Domitianus’ regering”, alltså någon gång före 81 e. Kr.! (Se Kims artikel “Paleographical Dating of P46 to the Later First Century” i Biblica, Vol. 69, Fasc. 2, 1988, sid. 248-257.)
Det duger alltså inte att hänvisa till handskrifter som gjordes “under eller efter 300-talet” och säga att detta “antyder en möjlighet” att Gudsnamnet fuskats bort av sena avskrivare! Utgivarna av Informationer är fullständigt övertygade om att Gud har vakat över sitt Ord, så att texten INTE har förvanskats!
SÄLLSKAPET TALAR MED DUBBEL TUNGA
Det anmärkningsvärda är att detta också är Sällskapet Vakttornets publicerade uppfattning! Lägg märke till följande påstående i JVs lärobok Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden, 1982, sid. 53:
“Jehova Gud har inte bara sett till att hans ord har skyddats mot fel som avskrivare gjort, utan också mot försök att göra tillägg till det. Bibeln själv innehåller Guds löfte att hans ord skulle bevaras oförvanskat åt oss i denna tid.”
I verkligheten är de tusentals avskrifter som Sällskapet nämner när man vill misstänkliggöra NTs text en garanti för att ingenting har gått förlorat. Artikeln “Behöver vi verkligen originalen?” i Vakttornet för den 15 juli 1990 säger träffande (sid. 29):
“De judiska och kristna avskrivarna var naturligtvis inte ofelbara, och vissa fel smög sig därför in i texten. Det stora antalet avskrifter som bevarats fram till vår tid hjälper oss emellertid att spåra upp dessa fel. På vilket sätt? Genom att olika avskrivare gjorde olika fel.”
Artikeln drar därför helt korrekt följande slutsats på samma sida: “Vi behöver egentligen inte originalhandskrifterna.” Sällskapets uppslagsverk Insight on the Scriptures från 1988 slår med rätta fast i Vol. II, sid. 314, att forskarnas arbete med textvarianterna till NT “har korrigerat fel av någon betydelse så att vi i dag kan glädja oss åt en autentisk och tillförlitlig text”.
SKALL VI ÄTA KAKAN ELLER HA DEN KVAR?
Denna tillförlitliga text till NT innehåller INTE Gudsnamnet Jahve eller Jehova. Vi måste nu välja om vi vill tro på denna autentiska text eller om vi vill tro på JVs ledare när de misstänkliggör texten och säger att vi måste “komma ihåg att de handskrifter av de kristna grekiska skrifterna som vi har tillgång till i dag inte är originalhandskrifterna”. (GUDS NAMN som skall bestå för evigt, sid. 23). Om texten har förvanskats så att viktiga ting gått förlorade i avskrivningen kan Gud knappast ha vakat över texten. I så fall blir NT bara en vanlig bok. Om vi accepterar detta äter vi vår kaka, och kan inte ha den kvar. Vi väljer dock att behålla kakan – NTs tillförlitlighet – fastän det innebär att vi förkastar JVs anspråk.
UTROPET “HALLELUJA” ÅBEROPAS SOM BEVIS
Som vi konstaterat i tidigare nummer av Informationer är JVs ledning fullständigt på det klara med att det heliga Gudsnamnet i GT, Jahve eller Jehova, inte förekommer i NTs grundtext. Vi har funnit att man försökt komma till rätta med detta generande faktum genom att helt enkelt underkänna grundtextens tillförlitlighet – en hopplös lösning!
Men Sällskapet har också använt sig av andra grepp. Efter att ha erkänt att “man hittills inte funnit några forntida handskrifter av den ursprungliga texten till de kristna grekiska skrifterna som innehåller det gudomliga namnet i fullständig form”, argumenterade man i Vakttornet för den 1 oktober 1972, sid. 437, så här:
Samma resonemang framfördes helt nyligen i Sällskapets bibliska uppslagsbok Insight on the Scriptures (1988). På sid. 9 i Vol. 2 heter det rentav att uttrycket “Halleluja” i Uppenbarelseboken 19 “gör det klart att det gudomliga namnet inte kommit ur bruk” och att “det var lika vitalt och relevant som det hade varit under den förkristna tiden.”
Håller detta resonemang?
JUDARNA UPPHÖRDE INTE ATT ANVÄNDA UTTRYCKET “HALLELUJA”
Faktum är att judarna fortsatte att använda kortformen “Jah” när de slutade att uttala det heliga tetragrammaton, JHVH. Detta gällde särskilt lovprisningen “Halleluja”, som förekommer 23 gånger i Psaltaren. I Septuagintaöversättningen gömdes det inte med hebreiska bokstäver. Det skrevs ut med grekiska bokstäver så att alla kunde uttala det. (Se t ex Encyclopedia Judaica, Vol. 7, Jerusalem 1971, spalterna 1199, 1200.)
Den fristående kortformen “Jah” fortsatte också att användas. Detta framgår av handskriftsfynd från det första århundradet som man gjort vid Döda Havet. Forskaren Patrick W. Skehan påpekar att det gjordes åtskillnad på tetragrammaton, JHVH, och på kortformen “Jah”. I handskriften 11QPsa skrevs tetragrammaton med ålderdomliga hebreiska skrivtecken medan kortformen Jah skrevs med de normala arameiska bokstäverna. Skehan hänvisar särskilt till Ps. 135 och drar slutsatsen att Jah “uppenbarligen kunde uttalas”. (Se Patrick W. Skehans artikel “The Divine Name at Qumran, in the Masada Scroll, and in the Septuagint”, i Bulletin of the International Organization for Septuagint and Cognate Studies, nr 13, 1980, sid. 23,24.)
“JAH” OCH “HALLELUJA” ANVÄNDS FORTFARANDE INOM JUDENDOMEN
Det är väl känt att judarna ännu i dag undviker att uttala namnet Jahve eller Jehova. Som också framhålls av Sällskapet Vakttornet är detta namn enligt judendomen “alltför heligt för att få uttalas”. (Boken Människans sökande efter Gud, 1990, sid. 225)
Men judarna uttalar fortfarande lovprisningen “Halleluja” och även den korta namnformen “Jah” fristående! Den bönbok som den Mosaiska församlingen i Malmö gav ut 1950 använder såväl “Jah” som “Halleluja” åtskilliga gånger i den svenska översättningen. Samma sak gäller den engelska judiska bönbok som är känd som The Hirsch Siddur, utgiven i Jerusalem och New York 1978.
Även moderna judiska bibelöversättningar förtjänar att nämnas i detta sammanhang. Den översättning av GT till engelska som kallas New Jewish Version, utgiven 1985 av The Jewish Publication Society i Amerika, använder utropet “Halleluja” på samtliga ställen i Psaltaren. Och inte nog med det. I Jes. 12:2 och 26:4 använder den också namnformen “Jah” fristående. Och i Jes. 28:11 används denna form t o m två gånger:
“Jag tänkte att jag aldrig skulle se Jah, Jah i de levandes land.” (“I thought, I shall never see Yah, Yah in the land of the living.”)
Det heliga namnet JHVH återges dock alltid med “HERREN” (“the LORD”) i denna översättning – utom i 2 Mos. 6:3, där det hebreiska tetragrammaton används oöversatt, uppenbarligen för att det inte skall uttalas.
Slutligen är det också värt att uppmärksamma att en israelisk sånggrupp vann 1979 års europeiska schlagerfestival i Jerusalem med bidraget “Hallelujah”. (Fakta-kalendern 1991, s. 221, bokförlaget SEMIC AB, Stockholm 1990)
UTROPET “HALLELUJA” BEVISAR INTE ATT TETRAGRAMMATON ANVÄNDS
Det torde därför vara solklart att Sällskapets argumentering med uttrycket “Halleluja” i Uppenbarelseboken är ohållbar. Om det skulle vara sant att användandet av “Halleluja” fyra gånger i Uppenbarelseboken visar att “bruket av namnet inte var bortlagt bland de första kristna” och att “det var lika vitalt och relevant som det hade varit under den förkristna tiden”, ja, då måste det fortsatta användandet av uttrycket “Halleluja” inom judendomen också visa att namnet varit och alltjämt är “lika vitalt och relevant” inom judendomen “som det hade varit under den förkristna tiden”!
Vem som helst kan inse att detta är fullständigt orimligt! Vem som helst borde också kunna inse att det är orimligt att påstå att förekomsten av uttrycket “Halleluja” i Uppenbarelseboken visar att “bruket av namnet inte var bortlagt bland de första kristna”! Det heliga namnet Jahve eller Jehova återfinns lika lite i Uppenbarelseboken som i någon annan del av NT!
För övrigt vill väl heller ingen påstå att det rikliga användandet av lovprisningen “Halleluja” i kristenhetens sång- och psalmböcker bevisar att namnet Jahve har samma betydelse i kristenheten som det hade för judarna på GTs tid?
PROFESSOR HOWARDS TEORI ÅBEROPAD
År 1977 publicerade professor George Howard vid universitetet i Athens, Georgia, USA, en artikel betitlad “The Tetragram and the New Testament” (“Tetragrammaton och Nya Testamentet”) i tidskriften Journal of Biblical Literature, vol. 96, sid. 63-83. Howard framställde vad han själv kallade “en teori” (sid. 63) om att NT i likhet med Septuaginta ursprungligen innehållit det hebreiska Tetragrammaton, och att det ersatts av senare avskrivare som inte förstod de hebreiska tecknen. Sällskapet tog tacksamt emot denna artikel och menade att det nu blivit bevisat att NT ursprungligen innehållit Namnet. (Vakttornet, 1 september 1978, sid. 9-12) I boken Resonera med hjälp av Skrifterna, 1985, citeras professor Howards artikel som fakta på sid. 178 och 272.
“GISSNING, UTTYDNING, SPEKULATION OCH HYPOTESMAKERI”
Så förhåller det sig dock ingalunda. Howards TEORI har inte erkänts som fakta av någon textexpert. Hans artikel drar inte några vittgående slutsatser. I avslutningen ställs bara några frågor!
Att det rör sig om en teori och inte om odiskutabla fakta genomlyser hela artikeln. Lägg märke till följande tveksamheter, som röjer artikelns spekulativa natur:
“denna teori” (sid. 63), “kan förklara” (sid. 63), “Om det är på det sättet” (sid. 73), “Med all sannolikhet” (sid. 74), “det är mycket troligare att” (sid. 76), “troligen” (sid. 76 – två gånger), “kan ha varit” (sid. 76), “det kan finnas goda skäl att tro” (sid. 77), “det är rimligt att tro” (sid. 77), “vi kan föreställa oss att” (sid. 77 – två gånger), “det är möjligt att” (sid. 77), “om vår teori är korrekt” (sid. 78), “troligen” (sid. 78 – två gånger), “Teorin som vi föreslår” (sid. 78), “om vi antar” (sid. 79), “en annan förklaring är möjlig om vi antar” (sid. 80), “en förvirring kunde ha uppstått” (sid. 80), “en förändring … kunde ha hänt” (sid. 80), “den mest sannolika förklaringen” (sid. 80), “om vi antar” (sid. 81), “Dessa exempel stöder teorin” (sid. 81), “Det är därför möjligt ” (sid. 82).
Läsare av Sällskapets litteratur känner kanske igen det osäkra ordvalet från evolutionsteorin, som enligt Sällskapets bok Blev människan till genom evolution eller genom skapelse? (sv. 1968), sid. 11, erkänner att den grundar sig på “gissning, uttydning, spekulation och hypotesmakeri”. Ja, man kan t o m påminnas om det omdöme om Darwins bok Om Arternas uppkomst som Sällskapet publicerade på samma sida:
“Man har beräknat att man mellan pärmarna i Om arternas uppkomst kan finna inte mindre än 800 uttryck i konjunktivt modus (såsom ‘låt oss antaga’ eller ‘vi kan väl förmoda’, etc.).”
HANDSKRIFTEN P46 MOTSÄGER HOWARDS TEORI
Howards TEORI förutsätter att texten ändrats av avskrivare under det andra århundradet. Men sedan Howard publicerade sin artikel har textforskaren Young Kyo Kim omdaterat den viktiga handskriften P46, som tidigare antogs ha tillkommit ca 200 e Kr, till tiden före kejsar Domitianus regering, dvs till tiden före 81 e Kr! (Se artikeln “Paleographical Dating of P46 to the Later First Century” i tidskriften Biblica, 1988, sid. 248-257.) För att få professor Howards reaktion på detta skrev vi och frågade honom angående Kims omdatering av P46. I sitt svar av den 8 juli 1988 skrev professor Howard:
“Om Kims datering är korrekt skulle det visa att Tetragrammaton inte användes i en paulinsk handskrift från det första århundradet som jag föreslog. Detta försvagar min teori, åtminstone vad gäller de paulinska breven. Huruvida manuskript från det första århundradet till evangelierna och andra skrifter skulle följa mönstret från P46 skulle fortfarande vara en öppen fråga. Vi kan bara hoppas att manuskript från det första århundradet till dessa skrifter också kommer fram. En noggrann granskning av P75 och P66 visar att de inte ligger långt efter P46 i tiden.”
Det kan tilläggas att handskrifterna P75 och P66 innehåller stora delar av två av evangelierna, Lukas och Johannes.
I ett PS skrev Howard: “Jehovas Vittnen har gjort alldeles för mycket av mina artiklar. Jag stöder inte deras teorier.”
TEXTVETENSKAPEN FÖRKASTAR HOWARDS TEORI
Bruce M. Metzger är ett av samtidens största namn inom den nytestamentliga textvetenskapen. Han är en av de fem ansvariga forskarna för Bibelsällskapens senaste grekiska textupplaga till NT. Hans reaktion på Howards teori finns publicerad i hans bok Manuscripts of the Greek Bible, New York och Oxford 1981, sid. 35, fotnot 70:
“Om aposteln Paulus följde ett exemplar av Septuaginta med Tetragrammaton skrivet med hebreiska bokstäver, skulle han utan tvekan ha ersatt det med kyrios (eller kanske då och då med theos ) när han dikterade ett brev som skulle sändas till huvudsakligen hednakristna församlingar. Inget manuskript till Nya Testamentet innehåller Tetragrammaton i citat från Gamla Testamentet (eller någon annanstans, behöver det väl knappast påpekas).”
När Sällskapet fortsätter att anföra Howards artikel till stöd för sin position, är man då vederhäftig? Hur kan en bräcklig “teori” användas för att kullkasta handskrifternas vittnesbörd om NTs text?
“DETTA ÄR MITT NAMN TILL OBESTÄMD TID”
För att visa att Namnet Jehova inte endast var “ett tillfälligt namn som skulle användas en tid och sedan undanträngas av en titel som ‘Herren'” åberopade Sällskapets publikation Guds namn som skall bestå för evigt (sv. 1984) 2 Mos. 3:15 på sid. 28,29 enligt Nya Världens översättning (NW): ” ‘Jehova…’ Detta är mitt namn till obestämd tid, och detta är åminnelsen av mig för släktled efter släktled.” Man menar således att denna text bevisar att Gud alltid skulle kallas Jehova eller Jahve av sina tjänare. Förhåller det sig så?
Nej! Lägg märke till att det bara talas om “till obestämd tid” här! Den svenska utgåvan av Sällskapets publikation följer den s k referensutgåvan av Vakttornets egen översättning New World Translation (eng. 1984) som använder uttrycket “to time indefinite”. Den tyska referensutgåvan av samma översätt-ning (från 1986) har motsvarande lydelse: “auf unabsehbare Zeit”. I den danska Ny Verdenoversættelsen af De hellige Skrifter (1985) har man tagit sig friheten att avvika från denna lydelse och – felaktigt – skriva “för alltid” (“for altid”).
Sällskapets bibliska uppslagsbok Insight on the Scriptures, 1988, vol. 2, sid. 1102, säger helt korrekt: “Det hebreiska ordet olám är förknippat med tanken på obestämd eller osäker tid. … olám betyder inte i sig självt ‘för evigt’. Det används ofta om ting som har ett slut, men den period sådana ting existerar kan sägas vara ’till obestämd tid’ därför att tiden för deras slut inte specificeras då.”
Svenskt Bibliskt Uppslagsverk, utgivet av professorerna Egnell och Fridrichsen, säger också: “Grundbetydelsen av detta hebr. ord synes vara ‘förborgad, avlägsen tid’, antingen förgången eller kommande.” (Första bandet, 1948, s. 495)
Detta ord används i GT om omskärelsen (1 Mos. 17:13), påskalammet (2 Mos. 12:14,17,24), det aronitiska prästadömet (2 Mos. 40:15) och skådebröden (3 Mos. 24:8,9), och på dessa ställen säger Nya Världens översättning helt korrekt “till obestämd tid”. I inget av fallen skulle Sällskapet gå med på att “i evighet” skulle vara en riktig tolkning.
Ett exempel som verkligen slår fast detta är 2 Mos. 31:16,17, där sabbaten beskrivs “såsom ett evigt förbund” och såsom “ett evärdligt tecken” (SKB 1917). I boken “Låt Gud vara sannfärdig”, rev. sv. uppl. 1963 (sid. 184-186), brottades Sällskapet med denna text, som enligt somliga bibelläsare innebär att sabbatsbudet är evigt gällande, även för kristna. Lägg märke till hur JVs ledning i denna bok eliminerar alla möjligheter att avpressa ordet olám betydelsen “för alltid” och hur man samtidigt, sig själva ovetande, avhänder sig 2 Mos. 3:15 som bevis för att Namnet skulle användas i evighet:
“Vilket tidsbegrepp avses då med orden evigt och evärdligt, vilka används i 2 Moseboken 31:16,17, som vi citerat här ovan? Inte till evig tid, så att det som omtalas här aldrig kunde utplånas. Det hebreiska ord, som har återgivits med evigt, är olám, och det som har översatts med evärdligt är leolám. … I bibeln tillämpas alltså orden evigt och evärdligt på det aronitiska prästadömet och prästernas ämbetsplikter. På grund härav skulle någon kunna föreställa sig att dessa skulle fortfara att äga bestånd och ha gällande kraft i all evighet. Men i våra dagar har det aronitiska eller levitiska prästadömet försvunnit. Det utövas inte längre. Dessutom förklarar aposteln Paulus att Gud, som först upprättade det aronitiska eller levitiska prästadömet, avskaffade eller utplånade det. … Det hebreiska ordet olám användes i förbindelse med det fjärde budet, som gällde veckosabbaten, och har då översatts med evigt och evärdligt. Men detta är inte något argument emot avskaffandet av tio Guds bud, liksom det inte är något argument emot avskaffandet av det levitiska prästadömet.”
Om omskärelsen, påskalammet, skåde-bröden, det aronitiska prästadömet och t o m veckosabbaten kunde få ett slut fastän de enligt GT skulle gälla “till obestämd tid”, måste också rimligen det heliga Gudsnamnet kunna förlora i betydelse. Att det skulle användas “till obestämd tid” medger förvisso detta, och NT visar odiskutabelt att en sådan förändring skett.
“VAR OCH EN SOM ÅKALLAR HERRENS NAMN, HAN SKALL VARDA FRÄLST”
I skriften Guds namn som skall bestå för evigt pekar Sällskapet också på Rom. 10:13 som en text som bör innehålla Namnet Jehova. Enligt 1917 års övers. står det där: “Ty ‘var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst’.” Sällskapet argumenterar så här (sid. 26):
“Vems namn måste vi åkalla för att bli frälsta? Eftersom Jesus ofta omtalas som ‘Herren’, och det till och med sägs i ett skriftställe: ‘Tro på Herren Jesus, så bliver du med ditt hus frälst’, bör vi då dra slutsatsen att Paulus här talade om Jesus? – Apostlagärningarna 16:31, 1917. Nej, det bör vi inte. Efter Romarna 10:13 i 1917 års översättning hänvisas det till Joel 2:32 i de hebreiska skrifterna. Om du slår upp det, kommer du att finna att Paulus i sitt brev till romarna i själva verket citerade Joels ord, och det Joel sade enligt den hebreiska grundtexten var: ‘Var och en som anropar Jehovas namn skall komma undan i trygghet.’ (NW) Ja, Paulus menade att vi bör åkalla Jehovas namn.Vi måste således tro på Jesus, men vår frälsning är samtidigt intimt förknippad med en rätt uppskattning av Guds namn.”
Detta resonemang är fullständigt felaktigt. Det är sant att Paulus citerade Joel 2:32 och att Namnet Jahve eller Jehova förekommer där. Men Paulus använder kyrios, “Herren”, i stället för tetragrammaton! Det finns inte så mycket som ett fragment av en handskrift som har tetragrammaton i Rom. 10:13! Att citaten i NT inte är strikt ordagranna känner Sällskapet väl till. I Vakttornet 1 februari 1988 sid. 5 säger man helt korrekt:
“Citat från tidigare skribenter kan ibland få en något anorlunda ordalydelse än den ursprungliga texten för att tjäna den nye skribentens syften och behov, samtidigt som de fortfarande förmedlar samma grundläggande innebörd och tankar.”
I Vakna! 22 februari 1969 erkände man att verser från GT ibland återgavs “med andra ord i de kristna grekiska skrifterna” och att skribenterna då och då satte in “synonyma ord och fraser” och att detta kan “ha gjorts avsiktligt”. (sid. 21,22) Det kan inte nog betonas att detta gjorts redan av NTs inspirerade författare, inte av senare avskrivare som ville fuska bort något ur NT! Det finns inget namn att “återställa” i Rom. 10:13. Att insistera på något sådant är att manipulera med de heliga skrifterna för sina egna syften!
När det gäller att fastställa vem “Herren” i Rom. 10:13 är, leder JVs ledning läsarna vilse genom sin hänvisning till Apg. 16:31, eftersom själva textsammanhanget därmed bortskymmes fullständigt. Rom. 10:13 hänger inte “i luften” så att säga, utan är en del av ett större resonemang som klart identifierar “Herren” som Jesus Kristus! Versen börjar med ett viktigt “Ty” (grek. gar ), som återfinns såväl i JVs översättning som i 1917 och NT-81. Detta “Ty” knyter citatet till det föregående. Och där talas det om Jesus Kristus såsom “Herre” (kyrios) – två gånger! Denna härskartitel används i Rom. 10:9,12,13 och på alla tre ställena är det samme person som avses. Det finns ett sammanhang mellan dessa tre “Herren” som skulle försvinna om Rom. 10:13 använt tetragrammaton. Detta är ytterligare ett skäl till att den klart fastställda lydelsen “kyrios” i grundtexten till Rom. 10:13 är korrekt.
Till att börja med är det Jesus som avses med “Herre” i Rom. 10:9, som var och en själv kan se av texten. Det intressanta är att det också talas om att bekänna detta “med din mun” (1917, NT-81), liksom att 10:10, nästa vers, säger att man blir frälst genom “munnens bekännelse” (1917, NT-81). Det är detta Paulus återkommer till i 10:13, då han skriver att “var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst”. Om det är Kristus som avses i 10:9 så är det också han som avses i 10:13!
I Rom. 10:11 citeras den messianska profetian om “honom” i Jes. 28:16 och som Paulus tillämpat på Kristus redan i 9:33. Omedelbart efter citatet skriver Paulus om den “en och samme Herre” som alla har över sig i Rom. 10:12 och tillägger att denne “Herre” ger av sin rikedom åt “alla som åkallar honom” (NT-81). Den som läst så långt måste fortfarande tänka på Kristus, som nyss nämnts. Han kallas ju “allas Herre” också i Apg. 10:36. Till orden “åkallar honom” fogar så Paulus i Rom. 10:13 med ett förklarande “Ty” citatet från Joel 2:32, som återigen talar om åkallan. Sammanhanget efter Rom. 10:13 bekräftar att det är Kristus som åsyftas. För visst måste det vara Kristus man skulle komma “till tro på” och “åkalla” enligt Rom. 10:14! Det var ju genom “hjärtats tro” på Kristus man blev rättfärdig, enligt Rom. 10:10! Och visst var det Kristus som evangelium eller de goda nyheterna handlade om, enligt Rom. 10:16!
Otaliga bibelkommentatorer har påpekat detta. Den av Sällskapet ofta citerade Albert Barnes’ Notes on the New Testament säger följande till Rom. 10:13:
“Denna tanke återfinns till stora delar i Joel 2:32, ‘Och det skall ske, att var och en som åkallar Herrens namn skall bli befriad.’ … Det står klart av det som följer, att aposteln tillämpar detta på Jesus Kristus, och detta är ett av de många ställen där Nya Testamentets skribenter tillämpar på honom uttryck som i Gamla Testamentet tillämpas på Gud.”
“ALLA DEM PÅ VARJE PLATS SOM ÅKALLAR VÅR HERRE JESU KRISTI NAMN”
1900-talets kristna behöver inte rygga tillbaka inför tanken att Jesus Kristus skulle åkallas som Herre. Apg. 9:14 och ännu mer 1 Kor. 1:2 visar att det var ett kännetecken för de första kristna att “åkalla vår Herres, Jesu Kristi namn” (1917). Albert Barnes’ Notes säger följande till 1 Kor. 1:2:
“Att åkalla någon persons namn betyder, enligt Skriftens språkbruk, att åkalla personen själv. Jämför Joh. 3:18. … Uttrycket ‘åkalla namnet’ … att anropa namnet, innebär tillbedjan och bön och bevisar (1) att Herren Jesus är föremål för tillbedjan och att (2) det som karakteriserade de första kristna, varigenom de blev kända och skilda från sin omgivning, var att de åkallade Herren Jesu namn eller tillbad honom. Att det innebär tillbedjan, se not till Apg. 7:59 … också Apg. 2:21; 9:14; 22:16; 2 Tim. 2:22.”
Det grekiska ord som översatts med “åkalla” (1917, NT-81) och “anropa” (NW) i Rom. 10:13 och 1 Kor. 1:2 är epikaléo, som ofta används i Septuaginta i samband med tillbedjan av Jahve själv, t ex i 1 Mos. 12:8, 1 Kon. 18:24 och Joel 2:32. Enligt Joh. 5:23 skall samma ära som visas Fadern också visas Sonen. Det är därför fullt naturligt att 2 Petr. 3:18 ägnar Kristus samma lovprisning som t ex Rom. 16:27 ägnar Fadern. Och fastän det är klart att Fadern skall åkallas enligt 1 Petr. 1:17, är åkallan av Herren Jesus Kristus vital för frälsningen enligt Apg. 22:16 och Rom. 10:12-14.
ANVÄNDE DE FÖRSTA KRISTNA GUDS NAMN?
Som visats flera gånger i detta blad förekommer det gammaltestamentliga gudsnamnet Jehova eller Jahve inte så mycket som en enda gång i NT. Inte en enda av de många tidiga handskrifterna till NT har tetragrammet eller namnet Jahve utskrivet på grekiska.
Handskrifterna har i citat från GT i stället “Herren” och “Gud”. I många andra sammanhang undviks Namnet tydligt genom omskrivningar som “Himlen”, “Makten”, “Majestätet” osv. En helt ny benämning på Gud som i praktiken ersätter Gudsnamnet i NT är “Fadern”. I två böner som särskilt framhåller Guds “namn” (Matt. 6, Joh. 17) kallar Jesus Gud för “Fader” och ingenting annat.
Dessa fakta är helt förödande för JVs fokuserande på det gammaltestamentliga namnet på Gud, Jahve, och därmed för deras auktoritet. Man har därför blivit tvungen att t o m motsäga sin egen publicerade uppfattning att Gud har vakat över avskrivningen av Bibeln, så att bibeltexten är tillförlitlig. Man påstår att NTs ursprungliga text blivit förvanskad så att Guds Namn tagits bort ur NT. Från början måste det ha funnits där, slår man fast.
Att på detta sätt motsäga vad man annars säger om tillförlitligheten av Bibelns text är givetvis en desperat handling. Det finns inte en gnutta bevis för deras påståenden. Precis som om man insåg detta griper JVs ledning nu efter ett nytt desperat halmstrå att bygga sina anspråk på.
Man söker stöd bland “fablerna”
I en artikel i Vakttornet den 1 nov. 1993 med rubriken “Använde de första kristna Guds namn?” säger ledningen att man “tycks få stöd” för sin ståndpunkt “från ett oväntat håll – den babyloniska Talmud”. (s. 30) Genomsnittsvittnet som läser deras artikel tänker nog inte på vilken lindrigt sagt låg värdering av Talmud som Sällskapet gett uttryck för under årens lopp.
I handboken “Till allt gott verk skicklig” (eng. 1946; sv. 1954) kallas Talmud för “ett träsk av grumlighet och gyttja” (s. 84) och man framhåller “Talmuds många myter och legender”. (s. 82) Också i artikeln “Avvisa fablerna” i Vakna! för 8 maj 1964 förkastar JVs ledning Talmud. Den sägs vara “produkten av mänsklig inbillning” och bestå av “religiösa fabler”. Vakttornet för 15 augusti 1976 kallar Talmud för “judendomens mytologi”. Vi citerar ett helt stycke från sid. 368 (par. 18):
“Också judarna, med deras bibliska arv, lyckades vända sig ’bort från sanningen’ och tänka ut sina egna ’judiska fabler’. Dessa fabler har de sammanställt till ’Talmud’. (Tit. 1:14, NW) Den judiske auktoriteten Nathan Ausubel skriver i The Book of Jewish Knowledge (Boken om judiskt vetande) att Talmud innehåller ’en stor samling meningslösa naiviteter, tabun, vidskepelser, demoniskt vetande, myter’ osv. Som för att rättfärdiga sådan mytologi hävdar Ausubel att det som ’skämmer Talmud också står att finna i de religiösa och filosofiska skrifter som upptecknats av grekerna och romarna, av kyrkofäderna och av medeltidens skolastiker’. Men är det verkligen så att detta argument rättfärdigar judendomens mytologi? Är det inte snarare så att det i lika hög grad fördömer alla de övriga för att de har ’bytt bort Guds sanning mot lögn’? – Rom. 1:25.”
Sällskapet vänder sig alltså nu i sin desperation till en källa man redan har avvisat som “myter och legender”, “religiösa fabler” och t o m “ett träsk av grumlighet och gyttja”. Om dessa omdömen är korrekta måste Talmud vara komplett värdelös som historisk källa, åtminstone som källa till kristendomen.
Använde judekristna Namnet enligt Talmud?
I sin artikel citerar Sällskapet en översättning av Talmud som säger att “Minims böcker” skulle brännas tillsammans med de Gudsnamn som dessa innehöll. Sällskapet framhåller att ordet “minim” betyder “sekterister” och att det därför finns forskare som menar att det “sannolikt” syftar på “de judekristna”. Sällskapet drar därför slutsatsen att dessa judekristna använde Guds namn i sina skrifter och att det var “senare” som avfälliga kristna tog bort Namnet “ur evangelierna och andra bibelböcker”. (s. 31)
Men detta är en alltför långtgående slutsats, om vi nu trots allt skulle tillmäta utsagorna i Talmud något historiskt värde. Även om “minim” skulle vara judekristna och deras böcker innehöll Gudsnamnet följer inte därav att NTs evangelier och andra bibelböcker avses. NT är skrivet på grekiska, och skrifter man tänker att judekristna kan ha författat torde ha skrivits på hebreiska eller arameiska. Skrifter avsedda för en begränsad lokal marknad kan inte utan vidare jämföras med NTs skrifter på grekiska. Och vittnesbörden från samtliga handskrifter – som vi helt litar på – visar att Namnet inte användes i det grekiska NT.
Men det är långtifrån säkert att Talmud syftar på judekristna när den berättar att “Minims böcker” skulle brännas “tillsammans med deras Gudsnamn”.
Som JVs ledare själva framhåller skulle ordet “minim” kunna “syfta på sadducéerna eller samarierna”. Det är därför man tvingas nöja sig med att säga att det är “högst sannolikt att Talmud här syftar på judekristna”. Man vågar inte slå fast att så verkligen är fallet! Faktum är att många forskare förnekar att “minim” är de judekristna. Den intresserade kan hänvisas exempelvis till Morris Goldstein, Jesus in the Jewish Tradition, New York 1950, sid. 45-51.
Den framstående judiske forskaren Samuel S. Cohon hävdar att “minim” i detta sammanhang syftar på gnostikerna, som var mycket verksamma under de första århundradena v.t. och som var kända för sitt intresse för Gudsnamnet. I artikeln “The Name of God, a Study in Rabbinic Theology” (Hebrew Union College Annual, 1951, s. 579-604) framhåller han: “Det bruk av tetragrammaton och andra gudomliga epitet som gnostikerna gjorde för magiska uppsåt ledde till halakan (= den religiösa lagen) att Minims skrifter inte fick skonas från att brännas upp trots azkarot, de gudomliga namn, som förekom i dem. R. Jose lärde att man på veckodagar kunde läsa de gudomliga namnen i dem och avlägsna eller bränna resten. R. Tarfon ryggade indignerat tillbaka och menade att om Minims böcker skulle falla i hans händer skulle han bränna dem tillsammans med de gudomliga namnen.” (s. 593-4)
Originalhandskrifterna till Talmud finns inte bevarade
Eftersom samtliga bevarade handskrifter till NT saknar namnet Jehova eller Jahve, har Sällskapet tagit till nödlösningen att texten blivit förvanskad. Man gör nummer av det faktum att vi inte har själva originalhandskrifterna till NT. Dessa, menar man, måste ha innehållit Namnet. Man tar till denna desperata lösning trots att det bara finns ett gap på några decennier eller något hundratal år mellan originalen och de äldsta handskrifterna.
Det intressanta är att man inte har detta problem när det gäller Talmud och dess handskrifter! Och det trots att gapet mellan original och handskrifter är mycket större än hos NT!
I artikeln informerar Vakttornet inte sina läsare om att den babyloniska Talmud tillkom många hundra år efter Jesu tid, på 500-talet v.t. Och man upplyser inte heller om det dåliga dokumentariska underlaget som existerar i dag. Enligt McClintock och Strong härrör det äldsta fullständiga exemplaret av den babyloniska Talmud från 1343 v.t.! (Cyclopedia, 1981 års upplaga, vol. X, s. 185)
Det finns en del fragment som är något äldre, men det rika, tidiga handskriftsunderlag som NT har, det har inte Talmud. Om Sällskapet skulle ha rätt när man antyder att det hunnit komma in förfalskningar i de handskrifter till NT vi nu har, så är det ingenting mot vad som skulle vara möjligt hos Talmud!
Kan det verkligen vara rimligt att en så pass dålig källa som Talmud skall få “slå ut” vittnesbördet från massor av tidiga, samstämmiga handskrifter till NT? Ingen samvetsgrann forskare skulle acceptera det! Ingen etablerad textforskare skulle över huvud taget överväga vittnesbörd från 1300-talet, när det finns överväldigande vittnesbörd från de allra första århundradena.
Fabler ger inget stöd åt Sällskapets ståndpunkt!