Profetian om “fred och säkerhet” – mångdubbla missräkningar

För apokalyptiska rörelser har “slutet” alltid varit nära. Utan tvivel har detta varit nyckeln till deras framgång. Hur många önskar inte att vår problemfyllda värld snart skall försvinna och ersättas av en bättre? Den rörelse som kan hålla sådana förväntningar vid liv har en garanterad tillväxt.

Krig och fred som “tidstecken”

Sådana förväntningar skapas genom att olika tidshändelser tolkas som förutsagda “tecken” på att slutet står för dörren. Det finns alltid bibeltexter som med lite fantasi kan appliceras på situationen i världen. Under perioder av krig och oro har man hänvisat till Jesu ord om att “folk skall resa sig mot folk och rike mot rike” (Matt. 24:7). Under fredligare perioder har det funnits andra bibeltexter att tillgripa. Sällskapet Vakttornet har då ofta hänvisat till Paulus’ ord i 1 Tess. 53. Texten lyder enligt Sällskapets egen Nya Världens översättning:

“Närhelst de säger: ‘Fred och säkerhet då skall i ett nu plötslig undergång komma över dem, liksom födslovåndan över en havande kvinna; och de skall på inga  villkor komma undan.”

Sällskapet tolkar denna text på följande sätt:

“Denna profetia visar tydligt att precis före slutet på denna tingens ordning kommer ‘fred och säkerhet’ att utropas på ett exceptionellt sätt – vare sig det nu kommer att ske genom Förenta nationerna eller genom oberoende politiska och religiösa ledare. Vad kommer att följa efter denna proklamation? Paulus sade: ‘Då skall i ett nu plötslig undergång komma över dem” (Sidan 6)

En “omisskännlig signal”?

Sällskapet Vakttornet har sedan början av 1930-talet lärt att “ändens tid” började 1914. Tiden har gått, och vi har nyligen trätt in i ett nytt sekel och även en nytt millennium. Efter Sovjetunionens sammanbrott och de östeuropeiska diktaturernas fall i början av 1990-talet inträdde en ny period av avspänning mellan stormakterna. Flera långvariga krig har avslutats och viktiga framsteg har gjorts i förhandlingarna om fred och nedrustning. Skall denna utveckling till sist mynna ut i en proklamation om “Fred och säkerhet!” världen runt?

En sådan proklamation skall enligt Sällskapet bli “signalen för Gud att skrida till handling”, ja “en omisskännlig signal om att världsförstöringen är omedelbart förestående.” – Vakna! 8 april 1988, sid. 14; Verklig fred och säkerhet – hur? (1986), sid. 85.

Men hur “omisskännlig” är egentligen den “signal” Vittnena har intalats att vänta på? De flesta är säkert helt omedvetna om att Sällskapet gång på gång under sin historia har förkunnat att man stått på tröskeln till perioden av “fred och säkerhet” eller att den rentav infunnit sig. Men varje gång har den “omisskännliga” signalen visat sig vara en feltolkning!

“Fred och säkerhet” 1899-1914

Charles Taze Russell, Sällskapets förste president, kom mot slutet av sitt liv fram till att 1 Tess 5:3 uppfylldes under perioden 1899-1914. Då han under en frågesession på ett konvent år 1915 fick frågan hur denna text skulle tolkas, svarade han:

“Vi tror att detta uttalande om ‘Fred, fred!’ har pågått under ett antal år. Kyrkosystemen och alla andra har, ända sedan den första fredskonferensen i Haag (1899), proklamerat att krigen ha upphört, att vi lever i en fredsperiod, att vi nu har den fredsperiod som bibeln talar om.”

Enligt Russells tolkning avbröts denna period av “fred och säkerhet” år 1914 av den “stora vedermödan”, som skulle kulminera i den förutsagda världsundergången. – Se boken What Pastor Russell Said (skriven av Russells medarbetare L W Jones och utgiven efter Russells död 1916), sid. 529.

“Fred och säkerhet” 1918 

Russells tolkning blev kortlivad. År 1917, när man började misstänka att kriget skulle upphöra utan att mynna ut i världsundergången, ändrades tolkningen av den nytillträdde presidenten, J. E Rutherford. Kriget skulle upphöra, skrev han, och följas av “en kort fredsperiod”, då folken skulle ropa “Fred!” enligt 1 Tess. 5:3. Strax därpå skulle slutet komma. – The Watch Tower, 1 jan. 1917, sid. 4-5;1 dec. 1917, sid. 358.

“Fred och säkerhet” på 1930-talet 

Den “plötsliga undergången” efter krigsslutet 1918 dröjde. Vid mitten av 1930-talet blev det därför dags för en ny tillämpning av “fredsprofetian”:

“Vi befinna oss nu i den tid, då de profetiska ord skola uppfyllas, som vi läsa i 1Tess 5:1-3″,skrev Rutherford 1936 i småboken Ert val på sidan 30. Denna förestående fredsperiod skulle enligt Rutherford föregås av att nationerna med de religiösa ledarna i spetsen skulle tysta Vittnenas förkunnelse. Därefter skulle de utropa “Fred och säkerhet!”. (Se boken Fiender, 1937, sid. 282-284.)

“Fred och säkerhet” efter 1945 

År 1939 utbröt andra världskriget utan att ha föregåtts av den förutspådda världsfreden. Rutherford förutsade därför att världskriget skulle avbrytas av en kort fredsperiod, omedelbart följd av Guds krig, Harmageddon. (Vakttornet,1 dec. 1940, sid. 358, och 15 dec. 1940, sid. 371, 372, 377.)

Broschyren (småboken) Blir freden varaktig? utgiven 1942

Rutherford dog 1942, mitt under kriget. Efterträdaren, N H Knorr, höll fast vid hans tolkning. l småboken Blir freden varaktig? (1942) förklarade han att den fredsperiod, som skulle följa på krigsslutet, “kommer att bli mycket kortlivad”, eftersom den snabbt skulle avlösas av Harmageddonstriden. (Sidan 16)

Men den fred som inträdde efter krigsslutet 1945 blev inte så “kortlivad” som Sällskapet hade förutsagt. Vi lever fortfarande i den fredsperioden! Historiker påpekar nu att en så lång era av fred mellan stormakterna är unik i historien. Redan 1988 skrev historikern Robert Jervis: “En så lång fredsperiod mellan de mäktigaste staterna saknar motstycke.” (International Security, vol.13,1988, sid. 80.) Denna fred mellan stormakterna har fortsatt sedan dess!

“Fred och säkerhet” på 1970-talet 

Under de första decennierna av fredsperioden efter 1945 var förhållandet mellan stormakterna spänt, och man talade om det “kalla krigets”  era. Fredsprofetian i 1Tess. 5:3 sköts därför i bakgrunden. Men i början av 1970-talet inträdde plötsligt en avspänning mellan stormakterna. Detta uppfattades som ett viktigt tecken, eftersom Sällskapet då under några år hade betonat att de 6.000 åren från Adams skapelse skulle utlöpa 1975. 

“Sensationella händelser inträffar i våra dagar”, hette det i Vakna! den 22 april 1973 (sid. 4), som innehöll en rad artiklar om fredssträvandena. På sid. 9 hänvisade man till profetian om “fred och säkerhet” 11 Tess. 5:3 och skrev: “Denna profetia tycks nu snabbt närma sig sin uppfyllelse.”

Boken Verklig fred och säkerhet varifrån?, som kom ut 1973, knöt också avspänningen mellan stormakterna till profetian i 1 Tess. 5:3. Och i boken Guds tusenåriga rike har kommit nära, som publicerades samma år (på svenska 1974), skrev man på sidan 364; “Utvecklingen i världen tycks nu vara på väg mot den situation då de styrande männen kommer att utropa: ‘Fred och säkerhet’.” Liknande uttalanden förekom sedan i Sällskapets litteratur under de följande två åren.

Fredsåret 1986 

Men när 1970-talet hade gått till ända utan vare sig fredsrop eller undergång, och då även avspänningen och fredssamtalen mellan stormakterna kom av sig, tvingades Vakttornet till sist erkänna: “Ingen av dessa fredsansträngningar passar in på den beskrivning som ges i 1 Tessalonikerna 5:2,3.” (15 maj 1982, sid. 14)

Mot slutet av 1985 tog emellertid spekulationerna ny fart. Den 24 oktober 1985 hade nämligen Förenta nationerna, på 40-årsdagen av sitt grundande, utropat året 1986 till “det internationella året för fred och säkerhet.” Vakttornet för den 1 oktober 1985 skrev att Jehovas Vittnen följer detta “med stort intresse”, men kunde inte säga om detta “kommer att visa sig bli uppfyllelsen av Paulus’ ord” eller inte. För säkerhets skull dammade man emellertid av boken Verklig fred och säkerhet – varifrån? från 1973 och gav ut den i en ny, reviderad upplaga under fredsåret 1986. På sidan 85 sammankopplade man FN:s utropande av

1986 till fredsåret med profetian i 1 Tess. 5:3 och skrev att detta “utan tvivel [är] ett steg hänemot uppfyllelsen av Paulus’ ovan citerade ord“.

Men inte heller utropandet av 1986 till fredsåret visade sig bli “signalen till den förestående apokalypsen” (Vakttornet, 15 febr. 1986, sid. 6). Under några år blev man lite försiktigare i formuleringarna. Hundra år av felslagna profetior hade satt sina spår. Det gällde att hålla förväntningarna vid liv utan att säga för mycket.

“Fred och säkerhet” under “glasnost”-eran 

Mot slutet av 1980-talet inleddes en ny era av avspänning genom den sovjetiske regeringschefen Gorbatjovs ”glasnost”-politik. Med anledning av detta ställde Vakna! för den 8 dec 1989 frågan om den senaste utvecklingen kunde vara en uppfyllelse av 1 Tess, 5:3 och svarade försiktigtvis: “Det kan vi inte säga. Men det är tydligt att ‘fred och säkerhet’ i dag, i december 1989, är närmare sitt förverkligande än tidigare.” (Sid. 24)

I Vakttornet för både 1 och 15 april 1990 publicerades specialartiklar om “världsfred”, men också här märktes en påtaglig försiktighet. Numret för 1 april nämner bara helt kort att 1 Tess. 5:3 skall uppfyllas “mycket snart”, medan numret för 15 april inte nämner profetian alls.

Denna försiktighet visade sig emellertid bli kortlivad. Några månader senare, vid Sällskapet Vakttornets sommarkonvent, offentliggjordes en ny bok med namnet Människans sökande efter Gud. På sidan 371 i boken finner vi följande djärva påstående: “En annan framträdande biblisk profetia håller redan nu på att uppfyllas inför våra ögon.” (Min kursiv.) Sedan citerar Sällskapet Paulus’ ord om “Fred och säkerhet” i 1 Tess. 5:1-3 och kommenterar:

“Nationer som förut var så stridslystna och misstänksamma mot varandra tycks nu försiktigt gå mot en situation där de kommer att kunna utropa världsomfattande fred och säkerhet.”

Men det som höll på att “uppfyllas inför våra ögon” år 1990 räckte inte som “signal för Gud att skrida till handling”: Tydligen var den inte tillräckligt hög. “Proklamationerna om ‘fred och säkerhet’ kommer förmodligen att bli starkare och mer intensiva”, spekulerade man i Vakttornet för den 1 augusti 1994, sid. 6, och hänvisade återigen till 1 Tess. 5:3.

“Varningar i rätt tid”? 

Gång på gång har Sällskapet Vakttornet under nästan ett helt sekel förkunnat att ropet om “fred och säkerhet” varit på väg att uppfyllas. Varje gång har förutsägelserna slagit fel.

Man kunde förvänta sig att en rörelse som så totalt har misslyckats i sina förutsägelser till sist skulle inta en ödmjukare hållning och börja tona ner sina profetiska anspråk. Men med envis förmätenhet fortsätter rörelsen att tala som om den fått sina budskap från Jehova själv: “Vi är övertygade om att Jehova kommer att hålla sitt folk väl informerat“, skrev man i Vakttornet för den 15 maj 1987 på sid. 19. Och i numret för den 1 sept. 1987 lovade man på sid. 22: “För att hjälpa sin läsekrets att vara på sin vakt kommer Sällskapet Vakttornet att fortsätta att i sina publikationer sända ut varningar i rätt tid, så att den inte skall överrumplas av den kommande pretentiösa proklamationen om ‘fred och säkerhet’, som är ett påfund av nationerna i denna gamla tingens ordning.”

“Varningar i rätt tid”? Hur mycket är ett sådant löfte värt för den som vet, att samtliga varningar av detta slag hittills har kommit i fel tid? Naturligtvis ingenting! Men tyvärr fortsätter miljontals aningslösa människor att godtroget ta detta löfte på fullt allvar. Ingen är så vilseledd som den som blint följer blinda ledare. (Matt. 1.5:14)

Vad menade Paulus?

Förutsade Paulus verkligen att nationerna omedelbart före tidsålderns slut skulle proklamera världsfred? Sade han att detta skulle bli “slutsignalen” till att undergången stod för dörren? (Jfr. Vakttornet, 15 maj 1987, sid. 19)

Sammanhanget, och i synnerhet det vidare sammanhanget, visar att en sådan slutsats inte kan stämma. 

Bibelkommentatorer hänvisar till att Paulus i 1 Tess. 5:1-11 helt enkelt summerar Jesu egna ord om sin återkomst i Matt. 24:36-44, Luk. 17:26-30 och 21:34-36. Jesus sade att han skulle komma oväntat, “som en tjuv om natten”. Det skulle vara som på Noas tid, före Floden, och som på Lots tid, före Sodoms och Gomorras förstöring. Folk var då fullt upptagna med sina dagliga bestyr och anade ingenting. De “åt och drack, gifte sig och blev bortgifta”, de “köpte och sålde, planterade och byggde”. Mitt i allt detta kom katastrofen plötsligt över dem.

Paulus sammanfattar Jesu ord i korthet: “Men om tid och stund, bröder, behöver man inte skriva till er, för ni vet själva mycket väl att Herrens dag kommer som en tjuv om natten. Just när folk säger: ‘Allt är lugnt och tryggt’ (NV: ‘Fred och säkerhet’), då kommer katastrofen”. (1 Tess. 5:1-3, NT 81)

En tjuv anmäler inte i förväg “tid och stund” för sin ankomst. Han “signalerar” inte sin ankomst på något sätt. Han kommer överraskande, just när folk känner sig säkra och trygga.

Denna frånvaro av “tecken” eller “signaler” var skälet till att Jesus uppmanade sina lärjungar att hålla sig “vakna’; “nyktra” och “beredda :’ (Matt. 24:42,44; Luk. 21:34,36) Paulus upprepade dessa förmaningar i de följande verserna. (1 Tess. 5:6-8) “Vakenheten” skulle inte bestå i att vänta på någon “slutsignal”, utan i att vara iklädda “Trons och kärlekens rustning” och “ha hoppet om frälsning som hjälm”. (1 Tess. 5:8) Den som hade den rustningen skulle inte bli överraskad av “Herrens dag”. Han skulle vara beredd, oavsett när den kom.

Sällskapet Vakttornet har förvandlat Paulus’ ord till dess raka motsats. De har gjort själva frånvaron av “tecken” eller “signaler”, som Paulus uttrycker med orden “lugnt och tryggt” (NV:”fred och säkerhet”), till en “slutsignal” på att undergången nalkas!

“‘Fred, fred’, när det inte är någon fred” 

Paulus ord för “fred” är det grekiska eiréne. I NT används det ordet som en motsvarighet till det hebreiska schalóm i GT. Schalóm innebar inte bara “fred” i politisk mening, utan syftade främst på Guds välvilja mot människor, “Guds fred”. Paulus’ val av ordet anspelar troligen på Jeremias ord om judarna på hans tid i Jer. 6:14 och 8:11: “De säger ‘Fred, fred’, när det inte är någon fred.” (Folkbibeln: “‘Allt står väl till, allt står väl till’, men allt står inte väl till.”)

Det rådde ingen politisk fred på den tiden. Babylon var inbegripet i en erövringskampanj för att lägga hela Främre Orienten under sig, och inte minst Juda rike var hotat. Men folket intalade sig att det hade Guds beskydd, hans “fred”, och väntade sig “ingen olycka” (Jer. 23:17). Jerusalems och templets förstöring år 587 f Kr kom därför som en chock.

Situationen var snarlik den som rådde bland judarna strax före Jerusalems förstöring år 70 e Kr. Som historieskrivaren Josefos visar trodde de in i det sista att de hade Gud på sin sida, att Han till sist skulle ingripa och befria dem. (War VI, 285-288, 311-315. ) Katastrofen kom därför som en chock för dem.

Även detta visar att Paulus’ ord om “fred och säkerhet” inte kan tolkas som någon politisk proklamation om världsfred, som skall uppfattas som “slutsignalen” till undergången.

_____________

För den som önskar en grundlig och klargörande analys av 1 Tess. 5:1-11 rekommenderas Joseph Plevniks artikel “1 Thess. 5:1-11: Its Authencity, Intention and Message”, publicerad i tidskriften Biblica, vol. 60, 1979, sid. 71-90. Se även hans bok, Paul and the Parousia. An Exegetical and Theological Investigation (Peabody, MA: Hendrickson Publ., 1997), sid. 99-121.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.