Vilddjuret och det “Stora Babylon”

DEL 1

Tolkningar av vilddjuret

Av Uppenbarelsebokens syner är det få som har varit föremål för så många tolkningar som synen av det sjuhövdade "vilddjuret" i kap. 13 och 17. Hos tidiga kristna skribenter tolkades vilddjuret ofta som "Antikrist", en figur som själv kräver en tolkning. I de äldsta kristna utombibliska skrifterna från slutet av första århundradet och början av 100-talet identifieras Antikrist som den romerska kejsarmakten och då i synnerhet i Neros gestalt. Även Victorinus av Pettau (d. c. 304 e Kr), författare till den äldsta fullständigt bevarade latinska kommentaren till Uppenbarelseboken, uppfattade vilddjuret som kejsar Nero. (F.F. Bruce, A Mind for What Matters, Eerdmans 1990, sid. 189-194, 198-212). Under medeltiden tolkades vilddjuret ofta som Mohammed eller någon av kejsarna eller påvarna. Från 1100-talet och framåt kom vilddjuret att i allt större utsträckning uppfattas som påvedömet, en tolkning som senare blev dominerande bland reformatorerna ända till in på 1800-talet. Från katolskt håll bemötte man detta med att identifiera vilddjuret som Luther eller Calvin. I nyare tid her en del uttolkare uppfattat vilddjuret som Napoleon, Hitler, Stalin eller någon annan diktator. Sedan den europeiska gemensamma marknaden bildades 1957 her det varit populärt att peka ut EG som vilddjuret. Andra uttolkare väntar på att vilddjuret snart skall framträda, kanske i form av en världsdiktator från arabvärlden.

I artikeln "Förenta nationerna och vilddjuret'', som publicerades i föregående nummer av INFORMATIONER, ges en liten historik över idén att vilddjuret skulle vara Nationernas förbund/Förenta nationerna, en tolkning som först framfördes av darbyisten W. E. Vine och andra millennialister och som senare övertogs av Sällskapet Vakttornet.

Hur förhåller det sig med dessa olika tolkningar? Finns det något verkligt stöd för dem i själva bibeltexten? Jag tror att de flesta inte bara saknar stöd i Bibeln utan t.o.m. står i direkt strid både med själva texten och textsammanhanget. Jag skall först ge några exempel på detta och sedan presentera den tolkning av synen som förefaller mig vara mest realistisk och trovärdig. Utrymmet tillåter inte några detaljerade kommentarer till alla verser, men jag skall peka på några faktorer som ofta åsidosätts men som jag tror är väsentliga för en rätt förståelse av synen.

Synen av kvinnan på vilddjuret

I Upp. 17:1-2 berättar Johannes att en ängel lovar att visa honom "domen över den stora skökan som sitter på många vatten". Den syn han får se beskrivs sedan i verserna 3-6:

"I anden förde han mig då bort till en öken. Och jag såg en kvinna sitta på ett scharlakansrött vilddjur, som var fullt med hädiska namn och hade sju huvuden och tio horn. Kvinnan var klädd i purpur och scharlakan och smyckad med guld, ädelstenar och pärlor. I handen hade hon en guldbägare, full med skändligheter och smuts från hennes otukt. På hennes panna var skrivet ett namn, en hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna och skändligheterna på jorden. Och jag såg kvinnan vara berusad av de heligas blod, av Jesu vittnens blod." - Upp. 17:3-6, FB.

Johannes blev mycket häpen över synen av kvinnan. Ja, han skriver ordagrant: "Jag förundrade mig med stor förundran då jag såg henne" (v. 6b). Han förstod inte vad synen handlade om, och därför sade ängeln till honom: "Varför är du så förundrad? Jag skall tala om för dig hemligheten med kvinnan och vilddjuret, som bär henne och som har de sju huvudena och de tio hornen". (Vers 7)

Ängeln lovade alltså att avslöja hemligheten med "kvinnan" och "vilddjuret", dvs han lovade att förklara eller tolka synen för Johannes, så att han skulle förstå den och upphöra att förundras. Resten av kapitlet, verserna 8-18, innehåller ängelns förklaring av synen. Det finns ingenting som tyder på att Johannes inte förstod den förklaring han fick. Det borde därför vara möjligt även för oss att förstå den.

Det som kan vålla problem för oss är att det har gått mer än 1900 år sedan Johannes tid. Mycket av det som var välbekant för honom och hans adressater kan vara främmande för oss. Vi måste därför förflytta oss till den tid och den värld han levde i och försöka förstå förklaringen utifrån hans perspektiv.

Godtar vi ängelns förklaring?

Att tala om hemligheten med synen innebär att i klartext avslöja vad den betyder. Det innebär inte att ersätta de gåtfulla symbolerna med nya gåtor, som kräver nya tolkningar. Tyvärr har många uttolkare utgått från att det är så och har ägnat stort utrymme och mycken fantasi åt att omtolka ängelns tolkningar. Men eftersom ängeln lovade att tala om vad synen betydde, gör vi bäst i att ta hans förklaring som en förklaring och inget annat.

När till exempel ängeln i vers 8 säger att vilddjuret "var och är inte", att det redan när synen gavs var i "avgrunden" men skulle stiga upp igen, kan vilddjuret naturligtvis inte syfta på Nationernas förbund. Den organisationen hade inte "varit" och gått ned i avgrunden när Johannes befann sig på ön Patmos och lyssnade till ängelns förklaring. Att påstå att vilddjuret gick ned i avgrunden år 1939 innebär att fullständigt ignorera ängelns förklaring att vilddjuret redan då hade gått ned i avgrunden. Detsamma gäller alla andra tolkningar som går ut på att vilddjuret har framträtt långt efter Johannes tid. Varken Mohammed, påvedömet, Napoleon, Hitler, Stalin eller EG hade "varit" när Johannes fick sin uppenbarelse på Patmos, och de befann sig därför inte i avgrunden vid den tiden.

När ängeln vidare förklarar i vers 9 att vilddjurets sju huvuden är "sju berg", då måste vi godta att de är sju bokstavliga berg. Och när han tillägger att "de är också sju kungar", då är de också sju kungar, inte sju världsriken. Att "fem har fallit" (v. 10) innebär att fem kungar, inte fem världsriken, hade fallit och att en sjätte kung regerade vid den tidpunkt synen gavs. Och så vidare. Vi måste hålla oss till ängelns förklaringar utan att tolka om dem på vårt eget sätt. Den principen måste vi hålla fast vid ända till sista versen, där ängeln förklarar att kvinnan "är den stora staden". Hon är alltså en bokstavlig stad som fanns på Johannes tid. Hon kan därför inte vara "kristenheten", "den falska religionens världsvälde" eller dylikt. Låt oss förflytta oss till Johannes tid och se vad detta leder till.

Det sjuhövdade vilddjuret

Den gängse uppfattningen bland moderna bibelkommentatorer är att vilddjuret står för den romerska kejsarmakten. Man har alltså återgått till den urkristna tolkningen av vilddjuret.

Att ett rike beskrivs som ett vilddjur är inget nytt. I Hesekiel 29:3 och 32:2 liknas till exempel Egypten och dess kung, Farao, vid ett havsodjur. Och i Daniel 7:2-8 framställs fyra riken som fyra djur som stiger upp ur havet. De tre första, som liknar ett lejon, en björn och en leopard, kan lätt identifieras med de nybabyloniska, persiska och grekiska väldena. Det fjärde djuret, som ofta tolkas som romarriket, liknar i hög grad det första vilddjuret i Upp. 13, vilket i sin tur vanligen identifieras med vilddjuret i Upp. 17.

Det är sant att ängeln i Uppenbarelseboken 17 inte säger rent ut att vilddjuret är Rom. Men hans förklaring var ändå fullt begriplig för de kristna i romarriket på den tiden. När han i vers 9 säger att vilddjurets sju huvuden "är sju berg (grek. óros) som kvinnan sitter på", måste tankarna ha gått till staden Rom. Det grekiska ordet óros betyder "berg" eller "kulle", och det var allmänt känt att staden Rom låg på sju kullar: Palatinen, Capitolium, Aventinen, Caelius, Esquilinen, Viminalen och Quirinalen. Romerska författare och skalder talade ofta om Rom som de sju kullarnas stad. För Johannes och hans dåtida läsare kan det därför knappast ha rått något tvivel om att de sju bergen eller kullarna syftade på Rom. 

Mynt från Kejsar Vespasianus regering (69-79 e.Kr.) Framsidan t.v. visar Vespasianus. Baksidan t.h. framställer staden Rom under bilden av stadsgudinnan Roma sittande på sju kullar.

“De är också sju kungar”

Men vilddjurets sju huvuden är inte bara sju berg. "De är också sju kungar", förklarade ängeln. "fem har fallit, en är, och en har ännu inte kommit, och när han kommer får han bli kvar bara en kort tid." (Upp. 17:9b-10, FB)

Fram till år 31 f Kr hade romarriket i nära 500 år varit republik med makten i huvudsak samlad hos senaten. Detta förändrades från och med kejsar Augustus (30 f Kr - 14 e Kr), som med senatens godkännande blev imperator, befälhavare över alla de romerska legionerna och diktator på livstid. Han inledde en ärftlig monarki av kejsare med oinskränkt makt. Titeln "kejsare" går tillbaka på Augustus far och företrädare, Julius Caesar. Kungarna under kejsartiden var alltså kejsarna. (Jfr. Joh. 19:15) Vilka av dessa kungar hade "fallit" på Johannes tid?

De fem första kejsarna räknade från Augustus var:  

Augustus 30 f Kr—14 e Kr
Tiberius 14 e Kr—37 e Kr
Caligula 37 e Kr—41 e Kr
Claudius 41 e Kr—54 e Kr
Nero 54 e Kr—68 e Kr

Om dessa var de fem som hade "fallit", blir den sjätte, den som "är", dvs den som satt vid makten när ängeln förklarade synen för Johannes, Galba. Han regerade i drygt sju månader, från 8 juni år 68 till 15 januari år 69 e Kr.

Här ställs vi inför ett litet problem, som säkert inte var något problem för Johannes och hans dåtida läsare. En del uttolkare påpekar att redan Julius Caesar kan betraktas som den förste "kungen", eftersom han året före sin död år 44 f Kr giorde sig till diktator på livstid, även om det skedde utan senatens godkännande. Om vi räknar från Julius Caesar blir Claudius den femte kejsaren, och den sjätte, den som regerade när Johannes fick sina syner, blir då Nero. Johannes visste naturligtvis vilken kejsare som regerade då och kunde därför lätt räkna ut vilka fem som hade fallit. Vi däremot kan inte vara helt säkra på vem som regerade.

Oavsett om Nero eller Galba var den sjätte kejsaren innebär detta att Johannes fick sina syner på 60-talet e Kr. Men skrevs inte Uppenbarelseboken på 90-talet, mot slutet av kejsar Domitianus regering (81-96 e Kr)?

När fick Johannes synerna?

De flesta forskare på 1800-talet daterade Uppenbarelseboken till 60-talet e Kr. Dr William Milligan skrev 1893 att "nyare forskning har, med få undantag, avgjort till fördel för den tidiga, inte den sena dateringen." (Discussions on the Apocalypse, London 1893, sid. 75) Denna situation ändrades under första hälften av 1900-talet, då en majoritet av forskarna övergick till den sena dateringen. På senare tid har en ny omsvängning börjat inträda, och "forskarna är ganska jämt fördelade" i valet mellan den tidiga och sena dateringen, förklarar Daniel A. deSilva i The Westminster Theological Journal 54, 1992, s. 273-274.

De forskare som daterar Uppenbarelseboken till slutet av Domitianus regering hänvisar till att flera av kyrkofäderna säger så. Men det har visats att alla dessa vittnesbörd går tillbaka på en enda person, Irenaeus av Lyon, som i sitt arbete Adversus haereses (skrivet ca 180-190 e Kr) nämner aposteln Johannes som "han som såg uppenbarelsen" och tillägger: "Ty det var inte länge sedan den [eller: 'han'] skådades; det var nästan i vår egen tid, under slutet av Domitianus regering." (Eusebios Kyrkohistoria, V:8:5-6).

Uttalandet är tvetydigt, och forskare har tvistat om det var synen eller Johannes själv som "skådades" eller "sågs" mot slutet av Domitianus regering. Båda översätttningarna är möjliga. Det har dessutom påpekats att Irenaeus biografiska uppgifter om apostlarna och Jesus ofta är otillförlitliga. Även Eusebios (ca 260-340 e Kr), som ofta citerar ur Irenaeus arbeten, ifrågasätter hans trovärdighet. (Kyrkohistoria, III:39)

Några hävdar att Irenaeus uppgift stöds av Clemens av Alexandria (ca 150-215 e Kr) och Origenes (ca 185-254 e Kr). Men ingen av dem namnger den kejsare som förvisade Johannes till Patmos. Clemens säger bare att det var "tyrannen" som gjorde det. Det var framför allt Nero som gick under den beteckningen. Och Origenes säger bara att det var "romarnas kung" som förvisade Johannes till Patmos. Han säger inte vad kungen hette. Andra kyrkofäder uppger att Johannes förvisades till Patmos före Domitianus tid, t ex Tertullianus (ca 160-220 e Kr), som antyder att det var under Nero, och Epifanius (ca 315-403 e Kr), som säger att det var under Claudius. Det kan också nämnas att de två äldsta syriska översättningarna av Uppenbarelseboken i en överskrift säger att Johannes landsförvisning skedde under Nero.

Eftersom Uppenbarelseboken speglar en period av svår förföljelse av de kristna (Upp. 1:9), hävdas det ofta att inte bara Nero utan även Domitianus satte igång svåra förföljelser av de kristna. Men nyare forskning har visat att detta är en senare tradition och att det inte finns några samtida bevis för att Domitianus förföljde de kristna. Denna idé förkastas därför i de flesta moderna kommentarer till Uppenbarelseboken. Även uppfattningen att kejsarkulten (som speglas bl a i Upp. 13:14-16) var mer utpräglad under Domitianus än under tidigare kejsare her vederlagts av nyare studier. Det finns t ex inga som helst bevis för påståendet att Domitianus lät titulera sig Dominus et deus noster, "vår Herre och vår Gud". (Se t ex Leonard L. Thompsons grundliga studium av Domitianus i The Book of Revelation. Apocalypse and Empire, Oxford 1990, sid. 95-167.)

De externa vittnesbörden om Uppenbarelsebokens datering är alltså motstridiga. Därför måste det bli det interna vittnesbördet, bokens profetiska syner, som får avgöra i vilken tid och situation de hör hemma. Låt oss alltså återvända till de sju kungarna.

Lertavlan är från sumerisk tid och har daterats till ca 2600 f.Kr Den visar en knäböjande hjälte som angrips av ett sjuhövdat monster med lejonkropp. Ett av huvudena har fått ett slag eller hugg och hänger ner. Vilddjur med sju huvuden är en urgammal symbol.Jfr Upp. 13:3

Vilddjuret i avgrunden

De som vill datera Uppenbarelseboken till 90-talet e Kr står inför problemet att förklara hur bara fem kungar kan ha fallit, när Domitianus i själva verket var den elfte kejsaren från Augustus räknat! En rad olika räknestycken har presenterats som bygger på att vissa av kejsarna skall utelämnas. Men alla sådana förslag präglas av godtycke.

Ett annat problem är hur "vilddjuret" - romarriket - kan ha befunnit sig "i avgrunden" på 90-talet e Kr. Man hänvisar ofta till Nero redivivus-myten, dvs de rykten som då var i omlopp om att Nero inte hade dött år 68 utan hade flytt till Partien, men att han snart skulle återvända och återta makten. Men dessa rykten var inte sanna. Nero kom aldrig upp ur "avgrunden", varken på 90-talet eller vid någon annan tidpunkt.

Däremot kan det på goda grunder hävdas att "vilddjuret" under en kort period befann sig i "avgrunden" i slutet av 60-talet e.Kr. Bevisen är följande:

Kejsar Neros vanstyre under de sista tio åren av hans regering framkallade slutligen ett omfattande uppror som spred sig till alla delar av imperiet och inledde ett år av kaos, som enligt den romerske historikern Tacitus "nästan betydde Roms undergång." (Historiae I:11) Detta var mitt under det judiska kriget mot romarna. Nero dömdes till döden av senaten och tog sitt liv den 9 juni år 68. Tre kejsare avlöste sedan varandra i snabb följd utan att lyckas ta kontroll över imperiet: Galba, som efter sju månader lönnmördades den 15 januari år 69; Otho, som efter tre månader begick självmord efter att ha besegrats av Vitellius, som i sin tur lynchades till döds den 21 december år 69 efter att ha regerat i åtta månader. Historikern Kenneth Wellesley ger en målande sammanfattning av året 69:

"Ingen vettig iakttagare kunde ha misstänkt gudarnas vrede... Att Italien två gånger skulle invaderas av romerska arméer, att städerna och huvudstaden skulle stormas och intas, att tre kejsare i tur och ordning skulle dö genom lönnmord, självmord och lynchning, att hela imperiet, från Wales till Assuan och från Kaukasus till Marocko, skulle försättas i våldsamma skakningar och förvandlas till kaos, var något som ingen kunde föreställa sig eller ana. Mer än ett sekel hade ändå gått sedan eländet på republikens tid. Ändå skulle detta enda, långa år som nu började erbjuda ett skådespel av olyckor, lidanden och överlevnad som dittills hade saknat motstycke i Roms historia." (Kenneth Wellesley, The Long Year A.D. 69, London 1975, sid. 1).

3 m hög staty av vad som tros vara Neros hand. Från Vatikanmuseet.

Det var först genom Vespasianus trontillträde år 69 som upproren kunde slås ner och ordningen i imperiet återställas. På så sätt kan det sägas att det romerska "vilddjuret" kom till liv igen och steg upp ur "avgrunden." Om kejsar Galba var den sjätte kungen, var Otho den sjunde, den som skulle "bli kvar bara en kort tid." (Upp. 17:10) Han regerade bara i tre månader, kortare tid än någon av de övriga kejsarna. Om däremot Nero skall räknas som den sjätte kungen blir Galba den sjunde. Även hans sju månader vid makten var naturligtvis "bara en kort tid" jämförd med hans företrädares regeringstider.

Men om vilddjuret var romarriket med dess kejsare, vem var då "skökan", "det stora Babylon", som satt på dess rygg? Enligt ängelns förklaring var "kvinnan" en stad, "den stora staden" (Upp 17:18), som vilddjuret skulle angripa och "bränna upp i eld". (Upp. 17:16) Vilken stad kan det ha varit? I den Del 2 skall vi se om vi kan finna svaret på den frågan.

DEL 2

I den Del 1 granskade vi synen av det sjuhövdade vilddjuret i Upp. 17:3-6. De förklaringar ängeln gav (17: 7-18) visade att vilddjuret tillhörde Johannes egen tid och hjälpte oss att identifiera det som det romerska imperiet med dess enväldiga kejsare. Vad föreställde då kvinnan, som i synen först bars upp av vilddjuret men sedan blev offer för dess angrepp? Det är den fråga vi skall försöka finna svar på i den här artikeln.

”Vad som snart måste ske”

Att Uppenbarelsebokens syner var aktuella redan för dåtidens kristna framgår av bokens inledning, där vi läser att Gud gav denna uppenbarelse genom Jesus Kristus ”för att visa sina tjänare vad som snart måste ske”. (Upp. 1:1) I vers 3 kallas de som då fick läsa upp eller lyssna till profetian för saliga eller lyckliga, ”ty tiden är nära”. Skälet till deras lycka var alltså att de snart skulle få se profetian börja uppfyllas. Orden ”snart” och ”nära” kan inte betyda att det skulle dröja århundraden eller årtusenden innan de skulle få uppleva synernas uppfyllelse. Om så enkla och lättbegripliga ord börjar tolkas på det sättet, skulle de förlora all sin innebörd och bli fullständigt meningslösa.

I det sista kapitlet betonas det än en gång att profetian visade vad som ”snart måste ske” (Upp. 22:6) och att Jesus ”snart” skulle komma för att verkställa de domar synerna gav förebud om (22:7, 20). Den instruktion Johannes fick i vers 10 kan knappast misstolkas:

“Försegla inte profetians ord i denna bok. Ty tiden är nära.” – Upp. 22:10.

Detta är raka motsatsen till vad profeten Daniel uppmanades att göra med den profetia han fick om den onde kungen i Nordlandet:

Men du, Daniel, göm dessa ord och försegla denna skrift till ändens tid.” – Dan. 12:4.

Att ”försegla” och ”gömma” ett dokument innebar att originalet skulle förses med sigill och gömmas, dvs. arkiveras och sparas för framtida bruk, även om det fanns kopior tillgängliga för läsning. (Dr. E. J. Young, The Prophecy of Daniel, 1949, sid. 257) En liknande uppmaning gavs beträffande profetian om de 2300 ”aftnarna och morgnarna” i Daniels 8:e kapitel:

“Göm du den synen, ty den syftar på en avlägsen framtid.” – Dan. 8:26.

Det skulle dröja flera århundraden innan Daniels syner i kapitlen 8, 11 och 12 skulle uppfyllas. Därför skulle dessa skriftrullar förseglas och arkiveras tills de blev aktuella. Så förhöll det inte med Johannes syner. Tiden för deras uppfyllelse var nära. Därför skulle hans skrift med synerna inte förseglas och gömmas undan i något arkiv utan omedelbart tas i bruk, spridas, kopieras, högläsas och studeras i församlingarna. (Upp. 1:3).

 

Förseglad skriftrulle av papyrus från 300-talet f Kr, som påträffats i en grotta i Wadi Daliyeh, nära Jeriko.

”Hemligheten med kvinnan”

Enligt Upp. 17:1 skulle en ängel visa Johannes ”domen över den stora skökan”. Detta är alltså temat för den uppenbarelse som följer. I synen av kvinnan på vilddjuret såg han att hon hade ett namn skrivet på pannan, ”en hemlighet”: ”Det stora Babylon, modern till skökorna och styggelserna på jorden”. (17:5) Att namnet var ”en hemlighet” visar att det inte var fråga om den bokstavliga staden Babylon. Vad dolde sig då bakom namnet?

Enligt vers 7 lovade ängeln att ”tala om ... hemligheten med kvinnan”. Det gjorde han också, även om vi kanske upplever hans förklaring som alltför knapphändig. Men den var säkert tillräcklig för Johannes och hans dåtida läsare. Efter att ha gett de ledtrådar som krävdes för att identifiera vilddjuret, gav ängeln denna upplysning om kvinnans identitet:

“Och kvinnan som du såg är den stora staden, den som har kungavälde över jordens kungar.” – Upp. 17:18.

“Kvinnan” var alltså en stad. Det måste betonas att detta var ängelns förklaring. Han ersatte inte ”hemligheten med kvinnan” med en ny hemlighet, en ”stad”, som inte betydde stad utan något helt annat. Då var det ingen förklaring. Presensformerna – hon ”är” den stora staden som ”har” kungavälde – visar dessutom att staden fanns då på den tiden. Vi frågar därför: Vilken stor stad på Johannes tid hade ”kungavälde över jordens kungar”?

Var ”kvinnan” Rom?

Svaret kan tyckas vara uppenbart: ”Den stora staden” måste väl vara Rom, huvudstaden i det romerska imperiet? Det är den slutsats som flertalet moderna bibelkommentatorer har dragit, även om det också finns en hel del forskare som har en avvikande mening.

Det är sant att Rom på den tiden var en stor stad, inte bara till betydelsen utan också till folkmängden. Man har uppskattat antalet invånare på Johannes tid till omkring en miljon eller mer. Rom kunde också sägas ha ”kungavälde över jordens kungar”, om man begränsar ordet ”jorden” till att betyda länderna runt Medelhavet och delar av Europa, det område som då behärskades av det romerska imperiet.

I juli år 64 e Kr förstördes stora delar av centrala Rom av en eldsvåda. För att avliva de rykten som spritts ut att branden hade anlagts av kejsar Nero lades skulden på de kristna, vilket ledde till omfattande förföljelser och massavrättningar. Roms brand har kopplats till förutsägelsen i Upp. 17:16 att ”vilddjuret” skulle angripa och bränna upp ”skökan” i eld.

Det finns emellertid svåra problem med denna tolkning. Enligt vers 16 skulle inte bara ”vilddjuret” utan också ”de tio hornen” – som förklaras vara ”tio kungar” (v. 12) – hata och ödelägga ”skökan”. Men det finns inga belägg för att Nero eller någon annan kejsare hatade Rom och i samverkan med ett antal allierade kungar angrep och brände upp staden.

Det anses dessutom ytterst osannolikt att Nero låg bakom eldsvådan år 64. Han befann sig inte ens i Rom när branden bröt ut, och efter eldsvådan vidtog han snabbt åtgärder för att sanera och återuppbygga de förstörda kvarteren. Eldsvådor var inte ovanliga i Rom och andra storstäder. Centrala delar av Rom härjades av svåra bränder även t ex 69 och 80 e Kr.

Ingen av dessa katastrofer motsvarade profetian om ”den stora stadens” förstöring. En del uttolkare har därför hänvisat till goternas och vandalernas plundringar av Rom på 400- och 500-talen e Kr, då staden för länge sedan hade förlorat sin ställning som imperiets huvudstad. Andra har tillämpat profetian på det påvliga Rom, då staden hade förvandlats till kristenhetens centrum. Men sådana tolkningar tar inte de texter på allvar som betonar att tiden var nära, att profetian skulle uppfyllas snart. Finns det något annat alternativ?

“Den stad, där deras Herre blev korsfäst”

Det är långt ifrån säkert att Johannes kom att tänka på Rom, när ängeln förklarade att ”kvinnan” var ”den stora staden”. Man bör observera att ängeln använde bestämd form, som om ”den stora staden” redan var känd av Johannes och därför inte behövde beskrivas närmare. I själva verket hade ”den stora staden” figurerat flera gånger tidigare i Johannes syner. Redan i det föregående kapitlet  hade ”den stora stadens” förstöring omtalats:

”Den stora staden rämnade i tre delar, och folkens städer störtade samman. Och Gud kom ihåg det stora Babylon och räckte det bägaren med sin stränga vredes vin.” – Upp. 16:19, FB.

“Den stora staden” förknippas här, liksom i kapitlen 17-18, med ”det stora Babylon”. Tidigare, i Upp. 14:8, kungjorde en ängel Babylons fall (jfr. 18:2). Första gången ”den stora staden” omnämns är emellertid i Upp. 11:8. Scenen är Jerusalem med dess tempel och altare (11:1). Gud ger där sina ”två vittnen” befallning att profetera under 1260 dagar, klädda i säcktyg, medan ”den heliga staden” under lika lång tid (42 månader) skulle förtrampas av hedningar (11:2-3). Därefter skulle de ”två vittnena” dödas av ”vilddjuret som stiger upp ur avgrunden” (11:7). Dessa händelser skulle utspelas i ”den stora staden”, en stad som identifieras på följande sätt i vers 8:

“Och deras döda kroppar skall bliva liggande på gatan i den stora staden, som andligen talat heter Sodom och Egypten, den stad, där också deras Herre blev korsfäst.” – Upp. 11:8.

Den stora staden liknas här vid ”Sodom” och ”Egypten”. Men den sista anmärkningen, att det är ”den stad, där också deras Herre blev korsfäst”, framstår som en förklaring, inte som ännu en allegori. Det är svårt att förstå hur Jesus i någon som helst mening blev korsfäst i Rom. Den enda rimliga slutsatsen är att ”den stora staden” är Jerusalem.

“Babylon” – ett täcknamn för Rom?

I Uppenbarelseboken används namnet ”Jerusalem” enbart om det “nya Jerusalem”, Kristi ”brud” av trogna efterföljare. (Upp. 21:2, 9-10) Det gamla Jerusalem däremot betecknas med omskrivningar som framställer stadens avfällighet och ondska. I Upp. 11:8 liknas staden vid Sodom och Egypten. Att samma stad senare, i Upp. 14:8; 16:19 och i kapitlen 17 och 18, även kallas för Babylon bör därför inte väcka förvåning.

Även i Gamla Testamentet beskrivs det avfälliga Jerusalem flera gånger som Sodom. (Jes. 1:10; 3:9; Jer. 23:14; Hes. 16:46-48) Babylon och Egypten stod för avgudadyrkan och förtryck, något som också kom att känneteckna det avfälliga Jerusalem. (Jfr. Sef. 3:1f.) På apostlarnas tid samverkade Jerusalem med Roms representanter i att förtrycka, förfölja och döda de kristna. (Apg. 8:1f.; 12:1f.; 23:12f.)

Till stöd för tolkningen att ”det stora Babylon” är Rom hävdas det ofta att ”Babylon” på Johannes tid var ett täcknamn för Rom. Man hänvisar då till 1 Petr. 5:13 och några apokryfiska skrifter, Andra Baruksboken 67:7 och Sibyllinska oraklen 5:143. Men det saknas bevis för att Petrus var i Rom när han hälsade från ”församlingen i Babylon”. Han kan ha skrivit från Babylonien, där det då fanns minst 600.000 judar. (Bra Böckers Världshistoria, band 3, sid. 123) Om han använde ”Babylon” som täcknamn, kan han rentav ha skrivit sitt brev från Jerusalem!

De ovannämnda apokryfiska skrifterna kallar visserligen Rom för ”Babylon”, men de är sena, från början av 100-talet e Kr, och kan därför inte ha inverkat på hur namnet ”Babylon” används i Uppenbarelseboken. De få exempel som finns vittnar inte heller om att ”Babylon” var någon utbredd beteckning på Rom när dessa apokryfer kom till.

”Den stora staden”

Det är sant att staden Jerusalem på apostlarnas tid inte var särskilt stor ifråga om antalet invånare. Beräkningarna varierar från 55.000 (Joachim Jeremias) och upp till 250.000 (A. Edersheim). Vid de tre stora årliga högtiderna mångdubblades befolkningen och uppgick då troligen till över en miljon. (Anthony Byatt, ”Josephus and Population Numbers in First Century Palestine,” Palestine Exploration Quarterly, vol. 105, 1973, sid. 56-58)

Jerusalem var däremot stort till sin ställning och betydelse som judendomens centrum. Redan Jeremia kallade Jerusalem för ”den stora staden” när han profeterade att många folk efter domen över den avfälliga staden på hans tid skulle fråga: ”Varför har HERREN gjort så mot denna stora stad?” (Jer. 22:8-9). Även Josefos kallade Jerusalem för ”den stora staden” när han efter dess förstöring år 70 e Kr låter Eleazar, sikariernas ledare på Masada, judarnas sista fäste, beskriva vad som då fanns kvar av staden:

“Och var finns nu den stora staden, metropolen för hela det judiska släktet, förskansad bakom alla dessa försvarsvallar, kringgärdad av alla dessa fästen och väldiga torn, där det knappt fanns rum för allt hennes krigsmateriel och som inrymde hennes tiotusentals försvarare? Vad har det blivit av henne som troddes ha haft Gud som grundare? Hon har i grunden utrotats och svepts bort, och det enda som påminner om henne är de slagna som ännu håller till i hennes ruiner! Olyckliga gamlingar som sitter vid askan av helgedomen, och några få kvinnor som fienden har skonat för att kränka på det uslaste sätt.” (Josefos’ War, VII, 375)

Även andra utombibliska skribenter beskrev ofta Jerusalem som en ”stor” stad. David E. Aune hänvisar i sin kommentar till Upp. 11:8 bl a till Sib. Or. v.154, 226, 413; Apoc. Elijah 4:13 och Plinius’ Hist. Nat. v. 14. 70. (Revelation 6-16. Vol. 52b i Word Biblical Commentary, Nashville 1998, sid. 619)

“Kungavälde över jordens kungar”

I vilken mening kunde då Jerusalem sägas ha haft ”kungavälde över jordens kungar”? En del översättningar säger ”regerar över”, men som W. E. Vine påpekar in sin Expository Dictionary of New Testament Words, säger grundtexten ordagrant ”har ett rike över”, ”vilket tyder på en skillnad mellan det mystiska Babylons suveränitet och den som vanliga härskare har.” (sid. 951) Hur kan Johannes, med sin bakgrund i den judiska och bibliska tankevärlden, ha uppfattat beskrivningen av Jerusalems förhållande till ”jordens kungar”?

Enligt GTs skribenter var Jerusalem ”Guds stad”, dit alla nationer till sist skulle vända sig för att få undervisning. (Ps. 48:2; 68:17; Jes. 2:1-3; 60:3, 10-14; Jer. 3:17) Därför heter det i den rabbinska Exodus Rabbah (23:10) att Jerusalem ”var bestämd att bli världens huvudstad.” Ur religiös synpunkt hade Jerusalem, ”den store Konungens stad” (Ps. 48:3; Matt. 5:35), verkligen ”ett rike över jordens kungar”.

Denna syn på Jerusalems särställning speglas bl a i Jeremias klagan över stadens förstöring år 587 f Kr, när han säger att Jerusalem hade varit ”främst bland folken” och ”drottningen bland länder”:

“Ack, övergiven ligger hon, den förr så folkrika staden. En änka liknar hon, hon som var främst bland folken. Drottningen bland länder gör nu trältjänst.”– Klag. 1:1, Bibel 2000.

Vi kan observera att Upp. 18:7 använder samma språk för att beskriva hur det ”stora Babylon” skulle förlora sin höga ställning:

”Hon säger i sitt hjärta: ’Jag sitter som drottning, jag är inte änka och skall aldrig behöva känna någon sorg.’ Därför skall hennes plågor komma på en enda dag: död och sorg och svält.”

Språket här är visserligen hämtat från Jesajas beskrivning av det forntida Babylon som ”kungarikenas drottning”, som övermodigt tänkte: ”för alltid skall jag vara en drottning”, och som ”sade i sitt hjärta: ’Aldrig skall jag sitta som änka, aldrig veta vad barnlöshet är’.” Mitt i sitt övermod skulle Babylon plötsligt drabbas av ”barnlöshet och änkestånd”. (Jes. 47:1-9)  Men som vi har sett kunde Jeremia beskriva Jerusalem i praktiskt taget identiska termer.

Slutligen kan det tilläggas att Jerusalem intog en unik ställning, inte bara i det judiska tänkandet utan också i det romerska imperiet. Det har beräknats att det på apostlarnas tid fanns omkring 8 miljoner judar i romarriket, av vilka 2-3 miljoner bodde i Palestina. Resten, 5-6 miljoner, var kringspridda överallt i romarriket och utgjorde 10-15% av dess befolkning. (W. A. Meeks, The First Urban Christians, 1983, sid. 34) Jerusalem var världsjudendomens huvudstad och kunde därigenom sägas sitta ”på många vatten” (Upp. 17:1), av ängeln tolkade som ”folk och skaror och folkslag och språk”. (Upp. 17:15; jfr. Apg. 2:5, 9-11) Ända från Julius Caesars tid hade alla dessa judar, var de än bodde, tillerkänts speciella förmåner på grund av sin religion. Det var befriade från militärtjänst. De slapp ta del i kejsarkulten. De fick ha egna domstolar med översteprästen i Jerusalem som den centrala myndigheten. De hade tillstånd att betala skatt till templet i Jerusalem. (Josefos’ Ant. XIV,185-267) Inget annat folk i imperiet hade gynnats på det sättet.

Staden som blev en ”sköka”

I GT liknas förbundet mellan Gud och Israel vid ett äktenskap. (Jes. 54:5f.; Jer. 2:2) När folket avföll från Gud och bröt mot lagförbundet kunde detta därför liknas vid otukt och äktenskapsbrott. Hedniska nationer och städer som aldrig varit i förbund med Gud kunde inte avfalla från honom. I GT är det därför i de flesta fall Israel, Juda och Jerusalem som liknas vid skökor och äktenskapsbrytare. (Jes. 1:21; Jer. 3:1-20; 5:7; Hes. 16, 23; Hos. 2:1-5; 3:3; 4:10-12; Mika 1:7) Redan profeten Jesaja utropade om det avfälliga Jerusalem på sin tid:

“Hur har hon inte blivit en sköka, den trogna staden!” – Jes. 1:21.

I bara två fall används beteckningen ”sköka” om hedniska städer: Tyrus (Jes. 23:15-18) och Nineve (Nahum 3:4). Men båda dessa städer hade förbundit sig med Israels Gud, Tyrus genom sitt förbund med Salomo (1 Kon. 5:12; Amos 1:9) och Nineve genom sin omvändelse till Gud vid Jonas predikan (Jona 3:5-10). Staden Rom på Johannes tid hade aldrig stått i något slags förbundsförhållande till Israels Gud, vilket ytterligare talar emot att den skulle kunna vara ”skökan” i Upp. 17. Det var Jerusalem, inte Rom, som Jesus brännmärkte för dess otrohet och ovilja att omvända sig. (Matt. 23:37-38)

De ”tio hornen”

Vilka var ”de tio hornen” som skulle bistå det romerska ”vilddjuret” vid angreppet på Jerusalem? Enligt förklaringen i vers 12 var hornen ”tio kungar, som ännu inte har fått något rike, men de skall få makt som kungar en timme med vilddjuret.”

Kungar som inte hade ”fått något rike” kan inte ha varit några oberoende regenter i några egna riken. Den enklaste förklaringen är att de var vasallkungar, styresmän i länder som var lydriken under Rom. De var kungar utan egna riken, eftersom de regerade över dem för Roms räkning. Herodes I var en sådan kung i Palestina vid den tid Jesus föddes.

Större delen av romarriket var indelat i provinser styrda av romerska ståthållare. Men i östra medelhavsområdet fanns en rad stater som hade fått fortleva som kungadömen, styrda av lokala lydkungar under Rom. De flesta av dem avskaffades av Vespasianus i början av 70-talet, men på 60-talet fanns det fortfarande ett dussintal sådana lydriken.

Under det romerska kriget mot judarna 67-70 e Kr ställde de flesta av dessa lydkungar upp med hjälptrupper på Roms sida. När Titus belägrade Jerusalem på våren år 70 bestod hans styrkor enligt Josefos av fyra romerska legioner på 6.000 man vardera. Men tillsammans med hjälptrupperna från de kringliggande lydrikena kom arméerna att mer än fördubblas till långt över 60.000 man. (War VII.17-19) Rom samverkade alltså med ett antal kungar – ”tio” kan vara en avrundad siffra, men enligt Josefos var närmare ett tiotal kungariken inblandade – när Jerusalem intogs och ödelades år 70. 

Vasallriken i östra medelhavsområdet på 60-talet e Kr: Bosporiska riket, Pontus, Armenien, Lilla Armenien, Commagene, Kilikien, Itureen, Homs, Arqa (Libanon) och Nabateerriket (Ur Eliezer Paltiel, Vassals and Rebels in the Roman Empire, 1991, s. 321-330)

”Domen över den stora skökan”

Domen över ”den stora skökan” beskrivs helt kort i Upp. 17:16:

”Och de tio hornen som du såg och vilddjuret, de kommer att hata skökan och göra henne utblottad och naken. De skall äta hennes kött och bränna upp henne i eld.”

Bildspråket är återigen lånat från GT. Profeten Hesekiel talade i samma termer i sina profetior om domen över det dåtida Jerusalem. Även han liknade det Jerusalem som fanns på hans tid vid en sköka som skulle kläs av naken och brännas upp i eld, något som skedde när Nebukadnessar intog och ödelade staden år 587 f Kr. (Hes. 16:36-43; 23:22-29. Jfr. 1 Mos. 38:24; 3 Mos. 21:9.)

När Jerusalem intogs på hösten år 70 e Kr blev tempelbyggnaderna uppbrända och staden jämnades med marken. Josefos vittnar om det hat som lydkungarnas hjälptrupper visade under kriget. (Josefos’ War, II.457-512) I det avseendet hade de ”samma sinne” och ”samma avsikt” som romarna. De hade inte tvingats till att delta i kriget. De ”tio kungarna” hade frivilligt bidragit med trupperna och ställt dem under Roms myndighet. (Upp. 17:13, 17).

Enligt Upp. 17:12 skulle dessa kungar få makt ”en timme” med vilddjuret. Hur lång tid var detta? Det grekiska ordet för ”timme” användes ofta om en kort tidsperiod. Den ”timme” under vilken de ”tio kungarna” fick makt var den korta period då de som Guds redskap (17:17) fick makt att i samverkan med Rom verkställa Guds dom över skökan. Samma period omtalas i Upp. 14:7 som ”timmen för hans [Guds] dom”, och i 18:10, där vi läser: ”På en enda timme kom domen över dig.” (Jfr. 18:17, 19.).

Romarnas belägring av Jerusalem år 70 e Kr. (Ur Bible Readings for the Home Circle, London 1896, sid. 398.)

“Gå ut från henne, mitt folk”

I Upp. 18:2 kungör en ängel ”det stora Babylons” fall. Han framställer profetiskt staden som en ruinstad där bara onda andar och orena fåglar finner ett tillhåll. För att förskonas från denna ödeläggelse uppmanas Guds folk att fly:

”Gå ut från henne, mitt folk, så att ni icke blir medskyldiga till hennes synder och träffas av de plågor som drabbar henne.” – Upp. 18:4, Hd.

I forna tider var det normalt för folk som bodde på landsbygden att i krigstider söka skydd innanför de befästa städernas murar. Men i en stad som var dömd till undergång skulle detta bli en fälla. Därför uppmanas Guds folk här att rädda livet genom att i förväg lämna staden. I sin profetia om Jerusalems ödeläggelse gav Jesus samma uppmaning:

”När ni ser Jerusalem omringas av härar, då skall ni veta att staden snart skall bli ödelagd. Då måste de som är i Judeen fly bort till bergen, och de som bor inne i staden måste lämna den, och de som är ute på landet får inte gå in i staden. Ty detta är vedergällningens tid, då allt som är skrivet skall gå i uppfyllelse.” – Luk. 21:20-23, FB.

Eusebios berättar i sin Kyrkohistoria (III.5.1-7) att de kristna i Jerusalem följde denna anvisning och satte sig i säkerhet innan Jerusalem drabbades av ”vedergällningen”. Denna skulle dessutom drabba staden i dubbel måtto, enligt Upp. 18:6: ”Ge henne dubbelt igen för hennes gärningar.” Den dubbla vedergällningen förekommer i GT bara om Jerusalem och Israel (Jes. 40:2; Jer. 16:18; 17:18), vilket styrker slutsatsen att staden är Jerusalem.

Staden ”som dödar profeterna”

Enligt Upp. 18:11-19 skulle ”det stora Babylons” förintelse vålla de köpmän som bedrivit handel med staden ett kännbart avbräck i deras verksamhet. Trots sitt läge var Jerusalem en stor handelsstad. Särskilt vid de tre stora årliga högtiderna, då stadens befolkning mångdubblades, var det full fart på affärerna. (Se J. Jeremias, Jerusalem in the Time of Jesus, 1969, sid. 1-57) De handelsvaror som räknas upp (vv. 12, 13) var alla typiska i dåtidens orientaliska städer. De flesta av dem nämns även av Josefos i hans beskrivning av Jerusalems enorma rikedomar. (War, VI.387-391; VII.132-152)

Kapitel 18 slutar med att beskriva den oerhörda blodskuld staden bar på och som var en huvudorsak till den dom som skulle drabba den:

“I den staden fanns blod av profeter och heliga och av alla dem som slaktats på jorden.” – Upp. 18:24, FB.

Denna anklagelse är en upprepning av den som Jesus riktade mot dåtidens Jerusalem och dess religiösa ledare:

“allt det rättfärdiga blod som är utgjutet på jorden skall komma över er, från den rättfärdige Abels blod till blodet av Sakarja, Berekjas son, som ni mördade mellan helgedomen och altaret. Jag säger er i sanning: Allt detta skall komma över den här generationen."

“Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som har sänts till henne – hur ofta har jag inte velat samla ihop dina barn på det sätt som en höna samlar ihop sina kycklingar under sina vingar! Men ni har inte velat.” – Matt. 23:35-37, NV. (Jfr. Luk. 11:49-51; 13:33; Apg. 7:52)

Om allt rättfärdigt blod som utgjutits på jorden skulle komma över dåtidens Jerusalem och dess invånare, och om ”det stora Babylon” skulle straffas för samma blodskuld, då kan det inte vara fråga om två skilda städer. Den logiska slutsatsen är att båda texterna talar om samma stad.

Det bör betonas att Jesu profetia gällde en viss generation och kategori av judar som fanns på den tiden. De generationer av judar som har levat sedan dess kan naturligtvis inte lastas för vad de gjorde.

“Lammets bröllopsmåltid”

Profetian om ”den stora skökans” dom avslutas i Upp. 19:1-10. Efter stadens förstöring hörs en mäktig röst liksom från en stor skara i himlen prisa Gud för hans rättfärdiga domar. Johannes får veta att ”tiden har kommit för Lammets bröllop och hans brud har gjort sig redo”. (Upp. 19:7) Han uppmanas att skriva: ”Saliga är de som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid.” (Upp. 19:9)

Efter domen över den otrogna ”skökan” framträder alltså en ny ”brud” som har gjort sig redo. Det gamla Jerusalem ersätts av det ”nya Jerusalem”, ”Lammets hustru”. (Jfr. Upp. 21:2, 9-10) Den närmaste parallellen till ”Lammets bröllopsmåltid” är Jesu liknelse om bröllopsfesten i Matt. 22:1-14:

En kung skulle hålla bröllop för sin son, och skickade därför ut tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet. Men de ignorerade festen och och en del av dem grep tjänarna och misshandlade och dödade dem. ”Då greps kungen av vrede, skickade ut sina soldater och lät döda mördarna och bränna ner deras stad.” Därefter sändes tjänarna ut för att bjuda in andra, vilka de än stötte på, tills bröllopssalen var fylld av gäster.

Liknelsens innebörd är uppenbar. De först inbjudna, judarna, ville inte komma utan dödade sändebuden. Deras stad, Jerusalem, brändes upp, och kallelsen till bröllopet gick ut till andra, till hedningarna.

Parallellen i Upp. 17-19 är slående. En ovärdig stad bränns upp i eld, sedan är det dags för bröllopet och gäster har bjudits in till måltiden. Bröllopet är i båda fallen ”Lammets bröllop”. Den stad som i båda texterna bränns upp i eld kan därför knappast vara någon annan än Jerusalem.

Har profetian en större uppfyllelse?

Att synen av ”kvinnan på vilddjuret” uppfylldes på Johannes tid betyder inte att den inte längre är aktuell. Vi har sett att Johannes i sin skildring av ”domen över skökan” lånade sitt språk från GTs profetior om Guds domar över ogudaktiga städer på GTs tid. Dessa profetior hade uppfyllts, men deras budskap var fortfarande aktuella och tillämpliga.

Det innebär inte att Johannes syner har en dubbel uppfyllelse. Det finns inget i texten som tyder på det. Men ingenting hindrar att vi kan återanvända hans språk för att beskriva nutida avfall från Gud och Hans Ord. Otrogna ”skökor” finns även i våra dagar.

________________

Carl Olof Jonsson. Artiklar Vilddjuret och det “Stora Babylon” (Del 1 och Del 2)Kristen Frihet