Vikten Av Personlig Gemenskap Med Gud Och Med Hans Son

Kristus betonade den personliga karaktären av denna gemenskap. (Matt. 10:32-33) Hans uppmaning är: ”Kom till mig”, inte till en organisation eller en kyrka eller ett samfund. (Matt. 11:28)På liknande sätt säger han inte heller i sin liknelse om vinstocken: ”Jag är vinstocken, kyrkoorganisationerna är grenarna och ni är kvistar som skjuter ut från dessa grenar.” Han säger i stället: ”Jag är vinstocken, ni är grenarna.” De är alltså direkt förenade med honom och förblir i honom. (Joh. 15:5) Något som kan beskrivas som grupptro eller kollektiv tro finns inte, förutom att varje individ inom denna grupp ger uttryck åt sin tro personligt och individuellt. Så är det också med en övertygelse. Det kan inte finnas något som kan kallas gruppövertygelse. Den måste vara personlig, individuell. Annars är det en lånad övertygelse och en lånad tro, och det är ingen tro alls.

Denna individualitet betonas gång på gång i Skriften. I Romarbrevet 10:9-11 förklarar Paulus:

“Ty om du med din mun bekänner Jesus vara Herre och i ditt hjärta tror, att Gud har uppväckt honom från de döda, då blir du frälst. Ty genom hjärtats tro blir man rättfärdig, och genom munnens bekännelse blir man frälst. Skriften säger ju: ’Ingen som tror på honom skall komma på skam’.” (1917. Observera att de grekiska verben för ”bekänner” och ”tror” står i singularis och alltså riktar sig till en individ.)

I samma brev till romarna skriver aposteln vidare:

“Alla skall vi en gång stå inför Guds domstol. Ty det är skrivet: Så sant jag lever, säger Herren, för mig skall alla knän böjas, och alla tungor skall prisa Gud. Alltså skall var och en av oss avlägga räkenskap inför Gud.” – Romarbrevet 14:10-12, NT-81.

Vid tiden för domen framträder vi inte inför Gud och hans Son som medlemmar av någon kyrka eller organisation. Vi står där som individer, ”var och en av oss”.

Det är sant att det talas om ”Kristi kropp”. Hur blir man en del av den? Är det genom att vara knuten eller ansluten till ett samfund eller en kyrka? Skriften visar att detta inte har något samband med eller någon betydelse för frågan utan gör det klart att man blir en del av den enbart genom att blir förenad med Huvudet, med den som är den ende medlaren mellan Gud och människan, och det är Kristus. – 1 Timoteusbrevet 2:3-6.

Att bli en del av Kristi ”kropp” för med sig ett himmelskt ”medborgarskap”. (Filipperbrevet 3:20; Hebreerbrevet 12:18-24) Detta medborgarskap är inte beroende av någon geografisk plats eller någon viss omgivning. Fallet med etiopiern som blev döpt av Filippus belyser hur tillhörigheten till Kristi kropp inte påverkas av sådana faktorer. (Se Apostlagärningarna 8:26-29) Sedan han blivit döpt som en symbol av att han hade tagit emot Kristus som sin Återlösare och sitt Huvud, fortsatte etiopiern sin väg till hemlandet. När han gjorde detta lämnade han bakom sig det område där det fanns församlingar av kristna i vilka vissa män tjänade som äldste eller biträden för att sörja för sina medkristnas behov. Han for till ett område där dessa inslag saknades. Ändå kunde han resa vidare ”fylld av glädje”. Avståndet och graden av ensamhet skapade inte isolering från ”Kristi kropp”, eftersom hans förening med Huvudet förblev intakt. Inte heller äventyrade eller försvagade hans omständigheter på något sätt hans känsla av himmelskt medborgarskap. Utan tvivel skulle han med tiden finna åtminstone några individer som skulle dela hans tro på Guds Son, men under tiden var han lika mycket en lem i ”Kristi kropp” som andra lemmar var det.

Den internationellt kände schweiziske forskaren Emil Brünner, som insett vad Bibelns sanningar om medlemskap i Kristi församling eller ”kyrka” egentligen inbegriper, skriver:

“Där Guds Ord predikas och tros, där två eller tre samlas i Kristi namn, där är församlingen. Vadhelst annat som kan sägas om församlingen, är detta grundläggande. Detta uttalande har aldrig – inte ens i denna dag – blivit förstått i hela sin revolutionära kraft. Två eller tre som samlas måste erkännas vara församlingen, hur ofullkomlig formen än är. När en far samlar sitt hushåll kring sig för att på sitt ödmjuka och enkla sätt förklara evangeliet för dem, eller där en lekman ur sitt fulla hjärta förkunnar Guds Ord för en grupp unga människor, där är församlingen. Vemhelst som frångår denna regel, vemhelst som tror att något ytterligare måste läggas till för att göra detta till en verklig församling, har missuppfattat själva hjärtat i den evangeliska tron.” – Emil Brünner, The Divine Imperative (The Westminster Press, Philadelphia, 1937), sid. 529. Vår kursivering.

Det tycks vara svårt för många att uppnå en känsla av personlig gemenskap med Gud och Kristus som inte är beroende av någon understödjande relation till en institution. En del tycks nästan frukta all direkt relation till Skaparen och hans Son. Det är sant att vi aldrig skulle känna oss trygga i en sådan relation om vi trodde att den var beroende av någon slags fullkomlighet hos oss själva, någon framgång vi kan uppvisa i högre grad än andra troende, egenskaper som kunskap, självuppoffring, osv. Vi kan åtnjuta den enbart på grund av Guds kärlek och därför att han utgav sin enfödde Son för oss. Det finns ingen annan grund för den känsla av trygghet detta medför och som är så önskvärd och välbehövlig.

Vilka fördelar medlemskap i en organisation än kan synas ge, kan det aldrig jämföras med den skönhet och den stärkande tröst en sådan personlig gemenskap ger. Kristus liknar sig själv vid en herde, som inte bara betraktar sina får som en hopgyttrad anonym grupp, utan en som ”kallar sina egna får vid namn”. (Joh. 10:3) Han känner var och en av oss och har omsorg om oss som individer. Om vår kärleksfulle himmelske Fader skriver aposteln: ”Kasta alla era bekymmer på honom, ty han har omsorg om er.” – 1 Petrus 5:7.

Efter Jesu död började en process mot ökad institutionalisering bland dem som till bekännelsen var hans efterföljare. Den personliga karaktären av gemenskapen med Gud och med hans Son påverkades negativt och försvagades.

Charles Davis var under många år präst och framträdande teolog (och redaktör för den brittiska tidskriften The Clergy Review) i den största av de institutioner som utvecklades, den romersk-katolska kyrkan. Som förklaring till sitt beslut att säga upp sitt livslånga medlemskap i denna institution i slutet av 1960-talet, skriver han i sin bok A Question of Conscience (”En samvetsfråga”):

“Jag är fortfarande kristen, men jag har kommit till insikt om att kyrkan som den för närvarande existerar och verkar är ett hinder i livet för de engagerade kristna jag känner och beundrar. Den är inte källan till de värden som de omhuldar och främjar. Tvärtom lever de i en ständig spänning och opposition till den. Många kan stå kvar som romerska katoliker endast därför att de lever sina kristna liv i utkanten av kyrkoinstitutionen och i stor utsträckning ignorerar den. Jag respekterar deras ståndpunkt. I den tid av förvirring vi nu lever i kommer människor att genomföra sitt kristna engagemang på olika sätt. Men deras lösning låg inte öppen för mig; i den ställning jag hade var jag alltför inblandad. Jag måste fråga mig rent ut om jag fortfarande trodde på katolska kyrkan som institution. Jag fann att svaret var nej.” [Vår kursivering]

Han beskriver sedan de avgörande punkter som ledde honom till denna övertygelse:

“För mig är kristet engagemang oskiljaktigt förenat med omsorg om sanningen och omsorg om människor. Jag kan inte finna att någondera av dessa representeras av den officiella kyrkan. Det finns en omsorg om auktoritet på bekostnad av sanning, och jag blir ständigt bedrövad över exempel på den skada som vållas människor genom den verksamhet som bedrivs av ett opersonligt och ofritt system. Vidare tror jag inte att de anspråk som kyrkan ställer upp som institution vilar på någon giltig biblisk och historisk grundval. …” [A Question of Conscience, sid. 16]

Han tillägger senare:

“En av de faktorer som drev mig bort från katolska kyrkan var den olycka jag mötte inom den, och jag blev själv fångad i de destruktiva spänningar som för närvarande präglar dess liv. Jag liknar nu en person som har hoppat av en ryckig karusell – mörbultad och omskakad, men med en växande känsla av stillhet och frid.”

Inom institutionens ram fann han att:

”… det verkar nästan omöjligt att diskutera något på ett hövligt och resonabelt sätt när det råder meningsskiljaktigheter om någon angelägen och aktuell fråga. Luften fylls omedelbart med fördömanden, rop om kätteri eller villfarelse, anklagelser om illojalitet eller osund tro. … Jag började undra om en institution, som klavband människor till den grad att kärlek och frid blev abnormt svår och ofta förstördes, var Kristi gemenskap.”

Om kyrkoledarnas reaktioner på problem skriver han:

“De … fortsätter att förvärra situationen genom att kräva underkastelse och tålmodig overksamhet under rubrikerna lydnad och kärlek.” [A Question of Conscience, sid. 20-21].

Människor med många olika slags religiös bakgrund har kommit till liknande vägskäl i sina liv. Även de kan bli tillsagda att de bara skall ”vänta på Herren” medan de förblir passivt undergivna det system de är anslutna till. En del finner att de inte kan göra detta med gott samvete. Davis’ ord beskriver mångas situation:

“Eftersom de inte har fått lära sig något alternativt sätt att vara kristna, har de glidit bort från den kristna tron. Tron hos många av dessa människor skulle kunna föras till mognad om de fick se hur de skall leva och socialt strukturera den kristna tron utan att låta sig fängslas inom de existerande samfundens föråldrade strukturer. .. De har ofta en känsla av att ingen annan har samma svårigheter och problem eller känner samma behov som de själva; den officiella policyn är så genomträngande, pressen till att uppfatta varje brist på likriktning som personlig gensträvighet är så envis. … De inser inte att det ofta är deras kristna tro som leder dem till att förkasta institutionsstrukturer som är skadliga för en människas självkännedom och frihet och för kristen tro och kärlek.” [A Question of Conscience, sid. 237-238]

Att avskilja sig från en religiös organisation som man finner vara allvarligt fördärvad och befria sig från denna strukturs kontroll är i sig själv ingen lösning, ingen garanti för förbättring. Några av dem som avskiljer sig har det i grund och botten inte bättre än tidigare, de har ingen idé om hur de skall bruka sin kristna frihet på ett gott och gagneligt sätt, på ett sätt som ärar Gud. En del har bytt ut en uppsättning sanna och falska trosläror mot en annan uppsättning sanna och falska trosläror. Vi är inte intresserade av att ”få ut människor ur någon speciell organisation” utan i att öka och fördjupa deras uppskattning av en äkta personlig gemenskap med Gud och Kristus.

________________________

[Citaten från Charles Davis bok A Question of Conscience (London: Hodder and Stoughton, 1967)].

Image krediterar: NASA (Vintergatan Om Mauna Kea)