Evigt liv på jorden?

Personer som tidigare har varit Jehovas Vittnen ställer ofta frågan om deras lära om evigt liv på jorden. Följande är ett svar skrivet av en man som var denna religion:

____________________________

Du ställde frågor angående livet på jorden. Vad gäller uppståndelsen, hur den skall ske och alla detaljer kring detta, ser jag inte något skäl till att vara dogmatisk. Likaså angående livet på jorden. Det är inget problem för mig att vänta och se vad människans eviga öde kommer att vara enligt Guds föranstaltningar, och jag tror att vi är visa om vi inte låtsas veta allt som finns att veta om detta ämne.

När människor skriver om detta, svarar jag vanligen att när det gäller vårt hopp, kan jag bara ge rådet att förena det med en villighet att erkänna att vår förståelse kan justeras eller öka, men sällan går längre. När ett löfte är klart och otvetydigt angivet i Skriften kan vi inte bara hoppas på dess uppfyllelse utan också vara övertygade om det, ha tro på det. Detta är sant om syndernas förlåtelse, om uppståndelsen, om hoppet om evigt liv. Dessa hopp är uttryckta klart och tydligt och i stor utsträckning, till och med upprepade gånger, i de kristna Skrifterna.

Vad hoppet om evigt liv på jorden beträffar, så tror jag inte att man kan säga att någon motsvarande klar, definitiv och fullständig framställning av ett sådant hopp finns i de kristna Skrifterna, vilken argumentation som än kan presenteras med hjälp av vissa isolerade texter eller profetior i de hebreiska Skrifterna. Jag argumenterar inte mot att någon har detta hopp, men argumenterar för att man skall se det som bara det, ett hopp och inte något som tillåter övertygelsen att Gud klart har lovat och uppmuntrat till detta.

Att t ex anta att de två första kapitlen i Första Moseboken innehåller en fullständig uppenbarelse av Guds eviga uppsåt för mänskligheten eller för det fysiska universum, någonting evigt bindande för Gud, utan möjlighet till ytterligare uppenbarelse som utvidgar bilden och omfattningen av Hans uppsåt, och som klargör tidigare okända eller ej angivna aspekter, är säkerligen obefogat. Gud talade om för det första människoparet vilket öde som väntade dem om de inte visade lydnad. Han dryftade inte deras eviga framtid om de lydde. Deduktivt resonemang är alltför ofta påverkat av subjektivt tänkande eller förutfattade meningar. Hellre än att sätta en deduktiv begränsning på Gud och hans uppsåt, verkar det rimligare och mera respektfullt att i det som presenteras i dessa kapitel se ett uttryck för Hans vilja och uppsåt vid denna tidpunkt i människans historia och under de omständigheter som då rådde.

Jesus lärde t ex människor många nya ting för att korrigera existerande judiska fördomar. Men mycket av det han sade, med avseende på lagen, grunden för frälsningen, enandet av judar och hedningar, platsen och sättet för hans eget framtida regerande och en mängd andra saker, var ursprungligen ofta uttryckt på ett anmärkningsvärt kortfattat sätt. Ofta var det inte mer än en grundläggande princip han uttalade utan att gå in på några detaljer. Deras innebörd var oerhörd, men ändå var det inte förrän efter hans död som de blev klart förstådda och klargjorda i senare apostoliska skrifter.

I stället för att grunda vår förståelse och vårt hopp på antagandet att dessa två kapitel i Första Moseboken binder Gud på något sätt ifråga om människans bestämmelse, bör vi låta andra texter balansera och moderera vårt tänkande, t ex apostelns ord i Efesierna 1:3-6 och 3:6-12. Paulus känner sig där fri att hänvisa till Guds ”eviga uppsåt” med avseende på de goda nyheterna, vilket följer ur Kristi offerdöd och uppståndelse, och utvidgningen av dess löften till dem som utgör ”Kristi kropp”. Jag tror inte att vi säkert och dogmatiskt kan påstå att vi känner Guds tankar på detta område, som Vakttornets publikationer tycks göra.

I Psalm 37 talar David i verkligheten om Guds gärningar och hur de utfördes då, på hans tid, som en jämförelse av vers 10 med verserna 35 och 36 visar. Sällskapet Vakttornet tolkar Jesu uttalanden i Matteus 5:3-11 som att de gäller de ”smorda”, troligen på grund av sådana uttryck som ”dem hör himmelriket till”, osv. För att vara konsekventa måste de tolka vers 5, som motsvarar Psalm 37:11, så att också den skall tillämpas på dem. I verkligheten har Kristus blivit sin Faders arvinge till allting, inbegripet jorden, och som medarvingar har hans efterföljare del i detta arv. (Heb. 1:2; Rom. 4:13-16; 8:15-17) Det var utan tvekan på grund av detta som Paulus kunde säga till sina medkristna att ”världen” redan tillhörde dem, så att de i denna mening hade ”ärvt jorden” och allt annat. – 1 Kor. 3:21-23.

Termen “evigt” (NV: “obestämd tid”) som används om jorden i Predikaren 1:4 återges från hebreiskans ohlam, som inte nödvändigtvis betyder evig. Den används om särdrag i den mosaiska lagen och om det aronitiska prästadömet – ting som varade länge men inte för evigt – som man kan se med hjälp av en konkordans. När det gäller jorden själv pekar en del på vissa texter för att visa att den slutligen skall försvinna, till exempel:

“Himmel och jord skola förgås.” – Matt. 24:35

“Än en gång skall jag komma inte bara jorden utan också himlen att skaka. Orden ‘än en gång’ visar att det som skakar skall försvinna”. – Heb. 12:26, 27

“Du, Herre, lade i begynnelsen jordens grund, och himlarna äro dina händers verk; de skola förgås, men du förbliver; de skola alla nötas ut såsom en klädnad.” – Heb. 1:10,11

“Jorden och de verk, som äro därpå, [skall] brännas upp.” – 2 Petr. 3:10

Texterna, eller deras sammanhang, är emellertid allmänt av en sådan natur att man kan ifrågasätta om de skall uppfattas bokstavligt. De hebreiska Skrifterna är fyllda med exempel på bruket av poetiska former och bildliga uttryck – med floder som “klappar i händerna”, åkrar som “gläder sig”, eller landet som “har kommit att sörja, det har tynat bort” – och ofta tycks texter i de kristna Skrifterna som avser jordens framtid vara av liknande natur. (Ps. 98:7, 8; Jes. 24:4, NV) I varje fall finner jag ingenstans detta spörsmål så tydligt uttalat att jag vill uttala mig alltför bestämt om det.

Ibland hänvisar man till Jesu uttalande om Johannes Döparen i Matt. 11:11. Det gjordes om honom vid en tidpunkt då Johannes fortfarande levde och hade uppenbarligen avseende på hans mänskliga levnadsbana, vad han var som människa. Ingen människa, hur stor hon än är på jorden, är likvärdig med någon av dem som utgör Kristi himmelska kungadöme och som liknar sitt kungliga Huvud, Kristus. Men det jämförelsevis underlägsna i Johannes mänskliga, jordiska bana var säkert inget hinder för att Johannes kunde bli en av dessa i det himmelska kungariket. Eftersom det förhåller så, kan det mycket väl vara så att Jesus i själva verket fokuserade på en helt annan aspekt av saken, vilket antyds av sammanhanget som behandlar frågan om profeterna. Till och med Johannes arbete med att bereda vägen för Kristus är inte likvärdigt med det överlägsna privilegiet att ha tagit emot honom, ha tro på och bära vittnesbörd om hans död och uppståndelse som återlösare, osv. Vakttornets tolkning är i hög grad beroende av cirkelresonemang och är alltför förenklad. Den ignorerar i grund och botten sammanhanget och de faktiska omständigheterna.

Upp. 5:10 och dess tillämpning redan i det första århundradet dryftas på sidorna 544-548 i min bok In Search of Christian Freedom. Huruvida de tusen åren i Upp. 20 är bokstavliga snarare än symboliska, eller vilken mening man än ger “en ny jord” i 2 Petr. 3:13, så påverkar inte detta giltigheten i dessa synpunkter. Uppenbarelseboken är alldeles tydligt en bok fylld med symboliskt bildspråk och symboliska uttryck. Oavsett vilket avsnitt man begrundar, kan det förstås endast om man tar hänsyn till de tydliga uttalandena i klartext som presenteras i de övriga kristna Skrifterna. Det symboliska bör alltid lämna företräde åt eller rätta sig efter det bokstavliga, inte vice versa. Vad 2 Petr. 3 beträffar, så bör vi kanske ställa oss frågan om det är rätt att bara fokusera på hänvisningen till en ”ny jord” och bortse från uppgifterna i sammanhanget om upplösandet av jorden och dess element och himlarnas upplösande? Tillämpar vi en del bildligt (t ex verserna 7 och 10) och en del bokstavligt (verserna 5, 6 och 13), och med vilken rätt gör vi detta? Syftar texten på att den nuvarande planeten skall försvinna och ersättas med en annan? Dessa frågor visar helt enkelt varför jag anser att man bör vara försiktig och hur ovist det är att ta en eller två texter – texter som brukar bildspråk – och använda dem som om de var huvudtexter genom vilka alla andra måste förstås. Jag tror att en person alltid kommer att stöta på svårigheter och kan få avsevärda bekymmer om han inte lägger tonvikten på de solida fakta som finns i de goda nyheterna och låter de andra mindre säkra detaljerna få mindre utrymme och vikt. Som New English Bible återger Filipperbrevet 1:9, 10:

“And this is my prayer, that your love may grow ever richer and richer in knowledge and insight of every kind, and may thus bring you the gift of true discrimination [footnote, ‘may teach you by experience what things are most worth while’].”

NT-81 återger texten på ett liknande sätt: “Och min bön är att er kärlek ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning, så att ni kan avgöra vad som är väsentligt”.

Nya Världens översättning anpassar ordalydelsen i Heb. 11:16 för att texten skall stämma med VT:s läror, men grekiskan själv säger helt enkelt om de förkristna trosvittnena: “men nu traktar de efter ett bättre [‘land’], det är ett himmelskt”, vilket stämmer med de flesta översättningar. [Att ordet ‘ett bättre’ syftar på ‘land’ framgår av de föregående verserna. Se NT-81 och FB.]

När allt kommer omkring tycker jag inte att det hela är så klart uttryckt att jag vill uttala mig med bestämdhet om det. Jag har svårt att förstå varför scenen för hela skapelsedramat och mänsklighetens fall, scenen där män och kvinnor under seklernas gång har levat sina liv i tro och mod, och framför allt scenen för den kärlekshandling som trotsar all beskrivning i Kristi liv och död – den scen som är planeten jorden – inte skulle existera mer. Men även detta är till sist mitt eget mänskliga resonemang.

Det verkligt avgörande förefaller trots allt vara att vi har utsikten till ett evigt liv. ”Var” detta skall vara tycks mig vara mindre viktigt jämfört med hoppet om att vi personligen kan övervinna döden. Likaså när det gäller glädjen att få återförenas med våra kära genom Guds makt att återuppväcka till livet. Återföreningen själv är förvisso viktigare än platsen för den. Det vill synas som om vi genom att inse detta kan tillåta oss ett visst mått av lugn när vi läser Skriften och låter den forma vårt tänkande – vilka slutsatser det än leder till och hur lång tid det än tar att nå dessa slutsatser. Som J.B. Phillips engelska översättning återger Fil. 4:4-7 (i översättning till svenska):

“Gläd er i Herren, ja finn er glädje i honom vid alla tider. Ha rykte om er att vara resonliga, och glöm aldrig er Herres närhet. Bekymra er inte om någonting alls; när ni än ber, berätta för Gud i varje detalj om era behov i tacksam bön, och Guds frid, som övergår mänskligt förstånd, skall hålla ständig vakt över era sinnen och hjärtan när de vilar i Kristus Jesus.”

Mitt råd till var och en som tar upp frågan om jordiskt liv och ett ”tvåklass”-system av kristna är därför att helt enkelt läsa de kristna Skrifterna med ett öppet sinne, att försöka att inte låta några förutfattade meningar påverka förståelsen – något som ofta är lättare sagt än gjort – och sedan låta det man läser styra förståelsen. Jag har inget intresse av att argumentera för att någon skall överge ett synsätt och börja omfatta ett annat.

När det gäller den andra sidan av saken, så tycks det som om de många utsagorna i de apostoliska skrifterna om ett kristet hopp att vara med Kristus Jesus, att få en uppståndelse som hans, att sitta med honom på tronen i hans Faders närvaro, ger sunda skäl för att tro på en framtida himmelsk tillvaro – såvida man inte i likhet med några samfund tror att Kristus kommer att återvända till ett jordiskt liv. Som Joh.14:1-4 återger Jesu ord till sina lärjungar: “I min Faders hus finns många rum … Och om jag än går bort och bereder plats åt er, skall jag komma tillbaka och ta er till mig, för att ni skall vara där jag är.” (FB) Om han skall vara på jorden och även hans lärjungar, skulle han inte behöva gå någon annanstans för att bereda en plats åt dem. (Även Joh. 16:5; 17:5, 11, 24; 1 Kor. 15:42-54; 2 Kor. 5:1-10; Fil. 1:21-23; Kol. 3:1-4; 1Tess 4:13-17; Upp. 3:21) De argument som förts fram om ett jordiskt liv kräver antingen att dessa yttranden förstås på ett helt annat sätt än vad de tycks säga, eller också kräver de två hopp för kristna i stället för ”ett hopp” som Paulus talar om. – Ef. 4:4.

När det gäller de 144.000 i Upp. 7, så ser jag personligen inget skäl till att uppfatta detta på något annat sätt än symboliskt, vilket är sant om så mycket i Uppenbarelseboken. Det finns en stor inkonsekvens i Vakttornets tolkning. De säger att det ”Israel” som omnämns (i vers 4) är symboliskt, att de tolv ”stammarna” är symboliska, och att antalet ”12.000” från varje stam är symboliskt. Men när de efter att ha identifierat alla dessa symboliska komponenter når talet 144.000, säger de ändå att det är bokstavligt! Detta är ologiskt.

En del föreslår att Johannes första syn (av de 12 stammarna med 12.000 i varje) är en symbol av vad som ibland kallas för ”den stridande kyrkan”, dvs. den kristna församlingen på jorden, uppfattad som ett idealt ”Israel”, ”Guds Israel” (Gal. 6:16 [skrivet i första hand till hednakristna]; jämför Rom. 2:28, 29; 9:6-8; Gal. 3:28, 29), medan den efterföljande synen (av den stora skaran från alla nationer som står inför Guds tron) representerar ”den triumferande kyrkan”, församlingen av kristna medlemmar som har fullgjort sin jordiska bana och har uthärdat den vedermöda detta har fört med sig och nu har fått sin himmelska belöning. Utan att vara dogmatisk verkar detta åtminstone vara ett sätt att förstå synerna på ett sätt som är i harmoni med de övriga lärorna i Skriften.

Jag känner inte till några specifika verk i vilka man försöker fastställa hur många kristna som fanns under de tre första århundradena av vår tideräkning. Man hänvisar ibland till Fox’s Book of Martyrs. Hur exakt den är vet jag inte. Men det faktum att det inte långt efter pingsthögtiden fanns mer än 5.000 manliga lärjungar i Jerusalem ger en viss antydan. (Apg. 4:4) I sin allegori om det jordiska och det himmelska Jerusalem citerar Paulus texten om att ”barnen till den [ursprungligen] ensamma kvinnan [Jerusalem ovan] är fler än barnen till den som är gift [det jordiska Jerusalem].” Kristna är, som Guds söner och arvingar, barn till denna fria kvinna och måste således vara talrikare än slavkvinnans, dvs det köttsliga Israels, barn. (Gal. 4:21-31) Antalet israeliter uppgick till flera miljoner. Antalet kristna barn till det himmelska Jerusalem måste överskrida detta för att apostelns påstående skall vara sant.

Det som är viktigt är återigen din egen läsning av Skriften. När du läser den kommer den att vägleda ditt tänkande. När man står inför de skiftande bibeltolkningar som finns, vilka ibland vitt skiljer sig från varandra, tycks det som om den största säkerheten ligger i att alltid försöka ha helhetsbilden i sikte, att se det övergripande budskapet och inte isolera olika delar från varandra. Orsaken till en sådan mångfald av tolkningar av olika detaljer har otvivelaktigt ett samband med tendensen att fokusera på en del av Skriften i stället för att se den som en helhet. En vän sände mig nyligen lite information som inbegrep ett citat från B. F. Westcott, vilken deltog i arbetet med den av Westcott och Hort välkända textrevisionen av Skriften. I sin bok The Bible and the Church, gör han följande kommentar:

”Ingen frestelse är mer försåtlig eller starkare än den som får oss att bedöma allting efter ett och samma mått. I praktiken har vi en benägenhet att bedöma andra utifrån oss själva, andra tidsåldrar utifrån vår egen, andra civilisationer utifrån den vi själva lever i, som det sanna och slutliga måttet för allt. Mot detta misstag, som är tillräckligt för att nästan förmörka hela världen, innehåller Bibeln det säkraste skyddet. I den ser vi både hur Gud finner en boning bland nationer och familjer i varje stadium av sociala framsteg och igenkänner trogna tillbedjare även där de är gömda för profeters ögon. Det dagliga livets allt uppslukande omsorger, de tvingande kraven från dem som finns omedelbart omkring oss, tenderar att begränsa vår medkänsla, men Bibeln visar oss, i en bestående uppteckning, att den gudomliga Anden kan välsigna varje omständighet och varje mänsklig förmåga. Den lyfter oss ut ur de dagliga inflytelsernas cirkel och introducerar oss för profeter och kungar och djupa tänkare och förkunnare av rättfärdighet, var och en av dem på olika sätt verksam i sin egen sfär och ändå i samma kraft och för samma mål. Det kan invändas att hängivna bibelforskare ofta har visat sig vara de strängaste fanatiker. Men svaret är enkelt. De var fanatiker därför att de studerade, inte hela Bibeln, utan något enstaka fragment av den för vilket allt annat uppoffrades. Undervisning från bara en del av den kan, om den tas emot utan hänsyn till dess relativa ställning i förhållande till andra tider och andra böcker, leda till inskränkning av tanken, men helheten erkänner och förädlar varje framstående egenskap hos människan.”

Jag tror att det är mycket sunda tankar som uttrycks här. Någon har sagt att sekter utvecklas först och främst genom att man lägger tonvikt på saker som inte är viktiga, inte är klart uttalade. Deras teoretiserande kring dessa mindre viktiga, rentav perifera punkter och deras argumenterande för sin teori frambringar en särpräglad rörelse.

Att läsa Skriften från denna synpunkt, med fokusering på budskapet, gör det möjligt för oss att uppriktigt känna att vi kommit att lära känna källan till detta budskap. Nya Världens översättning av Joh. 17:3, med dess översättning ”att inhämta kunskap om dig”, förvränger uttryckets verkliga mening genom att skapa intrycket att det i grund och botten bara är fråga om ett mentalt förvärv av information. Ordet ”känna” i Skriften har mycket ofta en djupare mening, såsom fallet är här. (Jämför Joh. 1:10; 8:19; 10:14, 15.) Vi kan inte ha äkta tro om vi läser Skriften med utgångspunkten att det bara gäller att förstå vissa läror. Huvudsyftet bör vara att lära känna Gud och att känna hans Son. Jag kan inte tro att någon person med ett ärligt hjärta som verkligen lär känna dem, ser dem i deras sanna ljus och från en personlig ståndpunkt, inte kan bli attraherad av dem och i dem finna det som livet säkert och tryggt kan ha sin medelpunkt i. – Matt. 11:25-30; 2 Tim. 1:12.

Som Vittnen var mycket av vår tro en lånad tro. Vi trodde vad vi trodde därför att vi blev tillsagda att vi skulle tro det. Och fastän det utan tvekan finns en viss känsla av personlig gemenskap med Gud och Kristus bland Vittnen i allmänhet, så är den för de flesta definitivt en dämpad känsla, ofta otydlig. Tro, äkta tro, kan inte lånas eller överföras eller ingjutas – fastän vi med vår mänskliga böjelse för lättja kanske önskar att den kunde det. Vi kan få hjälp, givetvis, därför att, som aposteln säger, ”tron [kommer] av det man hör”, men i sista hand måste den födas och växa i hjärtat hos varje individ. (Rom. 10:17) Var och en av oss måste utveckla tro genom personlig övertygelse och bejakelse, ingen annan kan göra det för oss. När detta är fallet och tron verkligen är vår egen, kommer vi att kunna glädja oss åt en sann och full känsla av personlig gemenskap med Gud och hans Son. Och när detta är uppnått, kommer man kanske för första gången att inse hur mycket som tidigare var undanhållet i ens liv.

_____________

RVF. Översatt av Leslie Wiklander.